Christer Sturmark

Nu har ärkebiskop Anders Wejryd också gett sig in i debatten om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte (Facebookgruppen har snart 13.000 medlemmar). Ärkebiskopen uttalar sig i tidningen Dagen i en intervju under politikerveckan i Almedalen.

Jag har träffat ärkebiskopen flera gånger och haft flera samtal med honom. Jag tycker att han är en mycket sympatisk man som egentligen är sekulär humanist innerst inne, men som har valt att arbeta inom ramen för den svenska kyrkan, liksom hans företrädare K G Hammar. Min bedömning är att båda egentligen är humanister. Låt oss kalla dem kryptohumanister.

När den frireligiösa tidningen Dagen ber honom att uttala sig om Humanisterna, så säger han att ”Humanisterna gör självmål med sin kampanj” (egentligen tror jag att han menar att vi siktar rätt och träffar säkert). Han drar också till med att ”Humanisterna inte har förstått vad religion är”, ett tamt och innehållslöst argument som egentligen inte betyder någonting. Att sedan många medlemmar i Humanisterna, inte minst i styrelsen, har mycket omfattande erfarenheter av religion indikerar förstås något helt annat. Men vad ska han säga när Dagen frågar? Han kan ju inte gärna säga något annat. Någon kritik med innehåll har han inte.

Lets face it: Den sekulära humanismen har för länge sedan vunnit i den svenska kyrkan. Man behöver varken tro på gud eller de kristna dogmerna för att vara medlem eller aktiv i den svenska kyrkan Varken Hammar eller Wejryd tror förstår på allvar att Jesus föddes av en jungfru och återuppstod från de döda (och trollade lite däremellan). Som metafor eller litterär berättelse, visst. Som historiska händelser, nej.

Den svenska kyrkan har fortfarande en del renhållningsarbete att göra, det finns fortfarande unkna reaktionära krafter kvar inom organisationen. Kvinnoprästmotståndare, eller som prästen i Bromma som i en debatt med mig för några månader sen berättade att homosexualitet en är sjukdom.

Men på det stora hela har den svenska kyrkan mycket lite med kristendom att göra. Gör inte misstaget att tro att svenska kyrkan representerar den typiska kristendomen. Den är i själva verket representant för en ytterst marginell och ganska extrem tolkning av kristendomen. Självklart är den extrem åt ett positivt håll: Om all kristendom (eller religion överhuvudtaget) vore som den svenska kyrkans tolkning av religion skulle den humanistiska rörelsen inte behövas i samma utsträckning (jo föresten, renhållningen inom diverse new age, vidskepelse och pseudovetenskap skulle fortfarande behövas).

Problemet är bara att kristendomens ansikte ser mycket annorlunda ut än det som Svenska kyrkan med Wejryd i spetsen visar upp. Den är reaktionär, förtryckande mot kvinnor, föraktfull mot människor som lever i kärlek med samma kön, och orsakar onödigt lidande för miljontals människor över hela världen. Jag behöver väl knappast påminna om vad Benedictus XVI ställer till med, denne kultledare för den världsomspännande Jesuskult som kallas katolska kyrkan. Nyckelorden är ADIS, illegala aborter, stamcellsforskning, homosexuella, eutanasi, kondomer mm.

Anders Wejryd, det kommer den dag då du inte längre är ärkebiskop i Svenska kyrkan. Då kanske tiden är mogen att ta steget fullt ut. Välkommen som medlem i Humanisterna då.

Susanne Wigorts Yngvesson är lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm. Häromdagen skrev hon en kolumn i Svenska Dagbladet om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. Hennes text är som väntat färgad av hennes förakt för oss otrogna, vi som inte tror på hennes gud. Tyvärr är den karaktäristisk för en viss typ av kritik som riktas mot Humanisterna just nu. Kritiker som inte delar vår syn på Guds existens och som helt enkelt inte kan låta bli att använda det grova artilleriet när de kritiserar vår strävan efter det sekulära samhället. Det är verkligen fascinerande att gudsförnekelse kan utlösa sådana starka känsloreaktioner hos vanligtvis omdömesgilla intellektuella år 2009.

Mitt svar kan läsas Svenska dagbladet idag. Men jag vill här ta upp ett typiskt exempel ur Yngvessons text, som inte fick plats i papperstidningen. Yngvesson skriver:

”Som exempel på ett av de hot som religionerna utgör använder de FN:s råd för mänskliga rättigheter som tidigare antog en resolution som fördömer kritik av religioner, den så kallade hädelseparagrafen. Resolutionen i sig är värd att kritisera, vilket också har skett inom den muslimska och kristna världen. Vad Humanisterna inte berättar är att resolutionen togs bort i våras, före konferensen Durban II, mycket tack vare kritik från bland andra muslimska och kristna ledare världen över. Vad har Humanisterna för intresse av att dölja det?”

Givetvis har Yngvesson fel i sak. Resolutionen antogs av FN:s råd för mänskliga rättigheter vid den 10:e sessionen i Genève 2-27 mars 2009. (Här finns resolutionen i sin helhet, se särskilt sid 78. Den 11:e sessionen gick av stapeln den 2-19 juni och har på intet sätt dragit tillbaka någon resolution från tidigare session. (Här finns den 11:e sessionens resolution i sin helhet.) Nästa teoretiskt möjliga tillfälle för en ny resolution som tar ställning i frågan är den 12:e sessionen som börjar den 12 september. Inget talar för att så kommer att ske.

Däremot försökte några länder inkludera några meningar från resolutionen i dokumentet från den konferens som kom att kallas ”Durban II”. Det lyckades inte, så konferensens dokument innehåller inte några hänvisningar till resolutionen. Detta är antagligen vad Yngesson har missuppfattat som ett tillbakadragande, och som föranleder att hon vill tillskriva Humanisterna ett misstag i denna sakfråga.

Som vi har konstaterat så har Yngveson fel, men låt oss hypotetiskt anta att hon haft rätt. Låt oss anta att vi skrivit fel i vår debattartikel. Konstaterar Yngvesson alltså endast att Humanisterna har fel? Nej. Hon skriver:

”Vad Humanisterna inte berättar är att resolutionen togs bort i våras” och ”Vad har Humanisterna för intresse av att dölja det?” (mina kursiveringar)

Hennes behov av att misstänkliggöra oss är så starkt att hon inte drar sig för att insinuera att vi medvetet försöker mörka något, att vi medvetet har en speciell dold agenda med att dölja fakta. Egentligen är detta oerhört fascinerande. Yngvesson är lektor i etik vid teologiska högskolan i Stockholm. Ett yrke som borde förpliktiga till nyanser och hederlighet i ett meningsutbyte av detta slag. Men dylika sluggerargument finner hon adekvata. Som framgår av mitt svar i Svenska Dagbladet är hon inte ensam om att tillgripa denna sorts intellektuellt ohederliga debatteknik.

Den fråga som hänger kvar i luften, och som många av oss Humanister ställer oss är: Vad är det som provocerar så till den milda grad att vanligtvis omdömesgilla personer så fullständigt tappar omdömet? Vad är det som skrämmer så i tanken om ett samhälle där alla har rätt till sin egen tro, utan att det upphöjs till norm att tro på ett visst sätt? Ett samhälle där man bejakar mångfald men tillerkänner människor rättigheter som individer snarare än som medlemmar av religiösa eller kulturella kollektiv? Detta är vad Humanisterna eftersträvar och opinionsbildar om. Tänk att det skrämmer så.

I Svenska Kyrkans Tidning uttalar sig Ola Sigurdson om Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”:

-  Det är en aggressiv reaktion på vad de ser som ett hot. Men den bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka.

Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Man blir helt mållös. Vad är det som förmår intellektuella som Sigurdson och andra att fullständigt tappa omdömet när någon vågar antyda att den gud som religionerna bygger sina sanningsanspråk på, inte existerar?

Och hur är det möjligt att uppfatta Humanisternas kampanj som aggressiv? Att säga att ”Gud finns nog inte” är ju betydligt mer ödmjukt än det som sägs från våra svenska predikstolar varje söndag: Gud finns, och Jesus var hans son. Trosvisst och tvärsäkert.

Sigurdson och somliga andra kulturdebattörer tycks också mena att det är helt onödigt att engagera sig i Humanisterna i ett sekulärt land som Sverige. Även det argumentet är helt obegripligt. Bör svenskar inte bli medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar?

När Sigurdson slår fast att Humanisternas argumentation ”bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka” så undrar jag om det verkligen är acceptabelt att en professor i tros- och livsåskådningskunskap yttrar sig så onyanserat, grovt och generaliserande om dem som inte delar hans egen tro.

Rolf Hersson skriver på Newsmill om varför han lämnade Humanisterna. Det är förstås inte meningsfullt att gå i svaromål på Herssons bevekelsegrunder, det står var och en fritt att gå med eller gå ur Humanisterna som det passar. Som ordförande för Humanisterna vill jagl endast klargöra några rena sakfel i hans artikel:

Hersson retar sig på att vi heter ”Humanisterna”, trots att ordet har flera betydelser på svenska. Vi hindrar ingen från att använda begreppet humanism i andra betydelser, men vi hävdar vår rätt att använda ordet i den betydelse som vi gör. Humanisterna har fått sitt namn från den internationella humaniströrelsen International Humanist and Etichal Unuin (www.iheu.org), eftersom vi är dess svenska gren. Detsamma gör British Humanist Association (www.humanism.org.uk), American Humanist Association (www.americanhumanist.org), Humanistischen Verband Deutschlands (www.humanismus.de), Humanist Association of Nepal (www.humannepal.org),  Humanistisch Verbond i Holland (www.humanistischverbond.nl)   för att bara nämna några exempel.

På andra språk än svenska står ordet ”humanism” mer entydigt för en icke-religiös livsåskådning och livsfilosofi, än den mera mångtydiga betydelsen på svenska.

Se till exempel Oxford Dictionary, som definierar humanismen som: ”En livsåskådning och ett förhållningssätt med fokus på mänskliga, snarare än gudomliga eller övernaturliga, frågeställningar.”

Humanism kan på svenska också betyda andra saker. En Humanist kan till exempel vara den som har läst konst- eller litteraturhistoria på universitetet. Hersson trodde möjligen att han gick med i en kulturförening när han sökte sig till Humanisterna (vi sammanblandas tyvärr ofta med kulturföreningen ”Humanistiska förbundet”). Visserligen är många medlemmar i Humanisterna kulturintresserade, men vårt namn kommer från den internationella beteckningen på den Humanistiska livsåskådningen, alltså en icke-religiös och naturalistisk världssyn. Vi gör givetvis inte ensamt anspråk på begreppet ”humanism” och är väl medvetna om att det på svenska kan betyda flera saker, liksom många andra ord i det svenska språket gör. Men Hersson får nog finna sig i att vi använder ordet i den betydelse som vi och resten av världen gör.

Hersson tror också att Förbundet Humanisterna bara organiserar ateister som dessutom skulle vara ”religionshatare” för att använda Herssons eget uttryck. Att kalla Humanister för ”religionshatare” är ett otäckt uttryck för Herssons intolerans. När jag möter en kristen medmänniska utgår jag inte från att hon är ”buddhisthatare” bara för att hon inte delar buddhistens tro, eller vice versa. Här går Hersson över anständighetens gräns..

I Förbundet Humanisterna oss samlas förutom ateister (som alltså tror att gud inte existerar), agnostiker (som varken tror eller inte tror att gud existerar) liksom de många som faktiskt inte funderar över frågan om guds existens, utan helt enkelt anser att religion och politik skall hållas isär, alldeles oavsett vad som startade Big Bang eller möjliggjorde uppkomsten av liv i universum.

Jag möter dagligen människor som använder gudsbegreppet som metafor, för kärleken, för naturen, eller för det gudomligt vackra i konsten och musiken. För många är begreppet gud just en sådan språklig metafor, men Hersson tycks ha fastnat i den filosofiska frågan om Guds existens

Själv utbrister jag ofta ”Gud vad fint!” när jag hör eller ser något jag uppskattar. Men för mig liksom för många andra är detta begrepp något som vi människor skapat själva och som onekligen fyller en utmärkt plats som metafor. Jag tror varken att jag eller någon annan känner sig mindre välkommen hos förbundet Humanisterna, för att vi använder gudsbegreppet på det sättet.

Vidare citerar Hersson ur min bok ”Tro och Vetande 2.0” där jag skriver om ”världens naturlighet och principiella förklarbarhet”. Här har Hersson helt enkelt inte förstått vad jag talar om. Med ”naturlighet” syftar jag på att fenomen i grunden är naturliga. Ta till exempel frågan om fenomenet telepati (tankeläsning). Är detta ett existerande övernaturligt fenomen? Jag menar att antingen existerar telepati och då är det naturligt, eller så existerar det inte. Det är så vetenskapen arbetar. Vi kan göra experiment för att undersöka om telepati fungerar och får vi belägg för det (hittills har alla seriösa försök misslyckats) så kan vi dra slutsatsen ATT det fungerar, men inte HUR det fungerar. Det blir nästa nöt för vetenskapen att knäcka. Bara för att vi inte begriper något så är det inte övernaturligt. Det är bara oförklarat.

När jag skriver om ”principiell förklarbarhet” så menar jag att man bör vara mer ödmjuk än vad Hersson är i sitt omdöme om förklarbarhet.  Det finns oerhört mycket som är oåtkomligt för mänskligt förnuft idag. Men vi kan inte utesluta att det som är oförklarat idag också är oförklarat imorgon. Vi bör vara ödmjuka inför möjligheten att vi kommer att förstå mera av hur saker fungerar.

Vi kan aldrig veta om något kommer att uppdagas eller förklaras, men vi kan inte kategoriskt säga ”detta är principiellt oförklarbart” eller ”detta måste ha orsakats av ett övernaturligt väsen”. Då begränsar vi vår vetgirighet och i förlängningen vårt kunnande.

Hersson anmärker också på att några Humanister har uppmanat till att gå ur Svenska Kyrkan för att slippa betala kyrkoskatten. Jag tycker inte heller att man ska gå ur kyrkan för att slippa kyrkoskatten. Man ska gå ur kyrkan om man inte kan ställa upp på dess läror. Pengarna gör då betydligt mera nytta hos Röda Korset, Hand in Hand, Rädda Barnen eller någon annan biståndsorganisation, istället för att gå till löner för 25.000 präster och andra anställda inom den Svenska Kyrkan. Endast 20% av kyrkans medel går till biståndsverksamhet. Om man satsar samma summa någon annanstans, så går mellan 80-100% till rätt saker.

Så varför ska man då bli medlem i Humanisterna? Det går väl alldeles utmärkt att vara icke-religiös utan att ansluta sig till en organisation. Om jag just tagit mig ur mitt religiösa samfund, varför ska jag gå med någon annanstans?

Av samma skäl som vi går med i Amnesty. Denna vår systerorganisation arbetar huvudsakligen med frågor kring politiskt förtryck i världen, medan Humanisterna arbetar med frågor kring religiöst förtryck i världen.

Men Sverige är väl sekulärt? Humanisterna behövs väl inte här? Med samma argumentation bör vi inte heller gå med i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar. Det resonemanget är svagt. Vi bör solidarisera oss med vår omvärld där både politiskt och religiöst förtryck är ett stort problem. De svenska Humanisterna arbetar också på EU-nivå och har tät kontakt med våra internationella systerorganisationer. Tillsammans kan vi slå vakt om det sekulära samhället.

Om Hersson verkligen är intresserad av vad Humanisterna står för och vill åstadkomma, så rekommenderar jag läsning av vårt manifest på DN Debatt på midsommarafton, med titeln Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle. Om Hersson skriver under på det manifestet, så är han mycket välkommen tillbaka till Humanisterna.

Göran Rosenberg skriver i DN (15/6) med rubriken Är Humanisternas tro värd en mångmiljon-kampanj? och bemöts av undertecknad i DN (18/6) där också Rosenberg replikerar på bemötandet. Tyvärr präglas Rosenbergs båda inlägg av grumligt tänkade och filosofisk okunskap. Detsamma gäller Sandra Ljung med sin artikel Ateismen är också en tro på Newsmill.

Låt mig en gång för alla reda ut den kunskapsteoretiska röra som både Rosenberg och Ljung gör sig skyldiga till att sprida. Jag inleder dock med Rosenbergs övriga missuppfattningar, för att närma mig trosfrågan mot slutet av denna artikel.

Göran Rosenberg fastslår i sitt svar på min replik (DN 18/6) att ”Humanisterna kännetecknas av sin oförmåga att förstå vad religion är och kan vara”. Formuleringen är just så diffus som den bakomliggande substanslösheten i Rosenbergs kritik kräver. Den som kan något om retorik vet också att detta är en klassik förminskningstaktik, när de verkliga sakargumenten tryter. Att till sin meningsmotståndare säga ”Du begriper dig inte på det här” är helt enkelt ett argument som inte går att bemöta, och det vet Rosenberg.

Därför vore det klargörande för debattklimatet om Rosenberg kunde vara mer konkret i sin kritik av Humanisterna och svara på två frågor:

1) Exakt vad är det som Humanisterna inte förstår sig på vad gäller religion?

2) Exakt vilken del av Humanisternas kritik av vissa religiösa handlingar, värderingar och dogmer anser Rosenberg vara obefogad?

Vidare skriver Rosenberg att Humanisterna inte ”förstår innebörden av sin egen propaganda”. Notera ordvalet ”propaganda”. Så skriver man om man är frustrerad över något utan att kunna sätta fingret på varför, eftersom ordet ”propaganda” har så negativa konnotationer. Men visst har han rätt i sak, Humanisterna framför ett politiskt budskap som går ut på att vi eftersträvar ett mångkulturellt sekulärt samhälle där ingen religion upphöjs till norm och där alla människor bemöts med samma respekt oavsett ursprung, kultur eller livsåskådning. Vi ”propagerar” för detta på samma sätt som alla politiska rörelser propagerar för det samhälle eller de politiska ideal de företräder.

Rosenberg fortsätter att tolka det som att vi vill peka ut ”judar och muslimer”. Obegripligt. Han tycks helt ha missat att vi presenterar de tre symboler som över hela världen representerar de tre abrahamitiska världsreligionerna: judendomen, islam och kristendomen. Gemensamt för dessa religioners anhängare är att de tror på en enda gud som griper in i människors liv (se Nationalencyklopedin).

Humanisternas kampanj försöker visa att judendom och islam båda är svenska religioner idag, precis på samma sätt kristendomen historiskt har ansetts vara Sveriges religion (därav det kristna korset i den svenska flaggan). Begriper inte Rosenberg att själva poängen med symbolspråket är att betraktaren i första ögonblicket ska se den svenska flaggan, för att i nästa ögonblick inse att det faktiskt är ett kristet kors? Och därmed reflektera över att religioner påverkar vår vardag, vårt samhälle och vår politik mer än vi kanske är medvetna om? Rosenbergs projektioner om judar och muslimer är omöjliga att kommentera. Dem får han helt enkelt hantera själv, och inte försöka kleta på Humanisterna.

Personligen tror jag att han är ganska ensam om dem: Häromdagen mötte jag en ung muslimsk kvinna i slöja som sa att hon uppskattade vår kampanj. Hon sa till mig att ”visserligen tror jag att ni har fel, jag tror att Gud existerar. Men jag känner mig inkluderad i er kampanj. Vi muslimer fick vara med, ni visar att också islam är en svensk religion”. En vuxen och mogen reaktion tycker jag.

Rosenberg skriver vidare: ”Som exempel på problem som Humanisterna har med människor som tror att Gud nog finns hänvisar Sturmark till främmande länder. Ett huvudsakligen icke-svenskt problem således. Så varför då en mångmiljonkampanj i Sverige?” Osedvanligt aningslöst. Som framgår av vårt sekulära manifest på DN Debatt på midsommarafton är inte religioners inflytande enbart ett problem i andra länder. Det redovisar vi med all önskvärd tydlighet där, så jag upprepar det inte här. Men Rosenberg tycks anse att man inte ska engagera sig i dessa frågor eftersom problemen är mycket större i andra länder än i Sverige. Det en märklig hållning. Bör vi svenskar inte vara medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar?

Jag har svårt att förstå ett sådant begränsat lokalperspektiv. Vi lever i en globaliserad värld och har all anledning att bry oss om vad som händer i vår omvärld. Därför bör man stödja Humanisterna också i Sverige.

Rosenberg skriver också ”…vilka religioner bör vi ha anledning att frukta också här?”. Rosenberg verkar tro att Humanisternas agenda handlar om vilken religion som är mest eller minst problematisk, eller huruvida man tror eller inte tror på Gud. Detta är en grov förenkling. Skiljelinjen går inte mellan den som tror och den som inte tror. Inte heller mellan islam och kristendom eller hinduism och judendom. Skiljelinjen går mellan den som respekterar det sekulära samhällets princip och den som inte gör det.

Vi formulerar det så här i vårt sekulära manifest på DN Debatt: ”Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.” Detta är det samhälle Humanisterna vill ha. Varför är detta så provocerande för Rosenberg?

Slutligen, Göran Rosenberg (liksom Sandra Ljung på Newsmill) tycks ganska okunnig (eller låtsas okunnig) om elementär kunskapsteori. Han använder begreppet ”tro” i flera olika betydelser samtidigt. Begreppet ”tro” kan betyda (minst) två olika saker:

1) Tro som kognitivt försanthållande. I denna betydelse av ordet ”tro” är alla försanthållanden om verkligheten trossatser. Tron att den abrahamitiske guden existerar/inte existerar, tron att Zeus, Tor, Oden, Shiva eller Snömannen existerar/inte existerar, tron att solen ska gå upp imorgon eller att inget kan färdas snabbare än ljuset, tron att evolutionsteorin korrekt beskriver arternas uppkomst eller att Big Bang har gått till ungefär så som forskarna beskriver det, är alla kognitiva försanthållanden om verkligheten. Vad som skiljer dem åt är graden av evidens. Kognitiva försanthållanden kan vara mer eller mindre välgrundade. Detta är det enda som skiljer dem åt i strikt kunskapsteoretisk mening. I denna mening är ateismen, liksom allt annat, en tro. Det blir närmast en slags rödvinsfilosofi: ”Du kan inte bevisa att du inte började existera för tre minuter sen, med alla dina minnen inprogrammerade från början! Det är bara en tro att så inte är fallet. Du kan inte bevisa att någonting alls existerar utanför ditt medvetande”. Och så vidare. Men Rosenberg avser knappast att leverera sådana filosofiska banaliteter. Han menar något annat med ”tro”. Så låt oss då se på den andra betydelsen av ordet.

2) Tro som religiöst förhållningssätt till världen. I denna mening kan ateismen aldrig vara en tro. Ateismen är enbart ett kognitivt försanthållande om guds existens. Gudsbegreppet måste dessutom först definieras, innan ateismen kan formuleras. Rosenberg är sannolikt själv ateist i förhållande till Tor och Zeus. Ur ateismen följer absolut inget annat. Man kan vara ateist och samtidigt kommunist, liberal, konservativ, biståndsarbetare, altruist, egoist eller precis vad som helst. Man kan tro på reinkarnation, astrologi och leviterande munkar och fortfarande vara ateist (dock inte omfatta den humanistiska livsåskådningen som stipulerar att man bör tro på endast det som det finns goda skäl att hålla för sant). Att ateism överhuvudtaget existerar som begrepp beror bara på religionens historiska grepp om människorna och vår kultur. Ateism är per definition det ursprungligt naturliga tillståndet. Varför skulle man förutsätta existensen av ett väsen som inte tillför något förklaringsvärde?

Jag föreslår att Rosenberg gör följande enkla tankeexperiment, så kanske relationen mellan ateism och gudstro klarnar:

Tänk dig en person, helt ofärgad av och ovetande om den kristna teologin och Bibelns berättelser. Denna person aldrig har hört talas om religion, skapelsemyter eller gudar. Hon promenerar i en park och njuter av naturens mångfald och den rikedom som evolutionen har frambringat. Så möter hon en kristen person som berättar att någonstans i vår tillvaro (eller utanför vår tillvaro) finns ett slags personligt väsen med ett okroppsligt medvetande, som vill något med människors liv och förmår ingripa i enskildas livssituation. Detta personliga medvetande sände dessutom sin enfödde son till jorden för våra synders skull, för ca 2000 år sedan.

Denna person lyssnar noga på vad den kristne har att berätta, och säger sedan: ”Nej, det där tror jag inte på, det förefaller inte troligt. Snarare osannolikt.” Menar Rosenberg verkligen att båda dessa personer i parken ger uttryck för olika slags religiös tro? Det torde vara uppenbart för alla att ateism inte är en tro i den mening som de försöker hävda. Att påstå detta är samma sorts logiska felslut som att påstå ”att inte spela fotboll är också en sport.” eller ”att inte samla frimärken är också en hobby”. Rosenbergs argumentation blir tyvärr alltför grumlig i denna fråga.

Jag har vanligtvis höga tankar om Rosenbergs skarpa analyser. Men denna gång presterar han under sin egen standard.

Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.

Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.

Varför är det viktigt med ett sekulärt samhälle? Därför att det är den enda samhällsform som visar samma självklara respekt för alla människor, oavsett deras kulturella eller religiösa bakgrund. I det sekulära samhället råder religionsfrihet, rätten att tro på vilken gud man vill – men också rätten att inte tro på någon gud alls.

Det sekulära samhället uppmuntrar till kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn.

Det sekulära samhället bejakar mångfald - men olika kulturella uttryck och levnadssätt är eftersträvansvärda bara om de är fritt valda av alla inblandade. Om kollektivets identitet värderas högre än individens rättigheter, blir hyllandet av mångfalden i praktiken inget annat än ett försvar för olikheter mellan grupper med ett samtidigt krav på likriktning och tvång för individer. Det vi kallar tolerans förvandlas då lätt till hänsynslöshet. FN:s Human Development Index talar sitt tydliga språk: den sekulära ordningen är betydligt mer human än samhällen styrda av religiösa dogmer.

Är religion och religiösa motsättningar ett stort problem i Sverige? Mot bakgrund av vad som händer ute i världen, vore det oerhört förmätet att hävda det. De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej - har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.

För alltför många människor på jorden innebär religionen däremot ett tvång att underordna sig andras uppfattningar om Guds vilja. Kvinnor stenas till döds enligt Sharialagar. Flickskolor raseras av talibaner i Guds namn. 70.000 kvinnor dör i sviterna av illegala aborter varje år. De som överlever fördöms av prästerskapet eller kastas i fängelse i många katolska länder. I flera länder fängslas och trakasseras homosexuella; på vissa håll riskerar de till och med att avrättas. Vi läser dagligen om misshandlade HBT-aktivister och Prideparader som förbjuds av religiösa skäl.

Humaniströrelsens viktigaste kamp utspelar sig därför på den globala scenen. Men också i Sverige kränks mänskliga rättigheter med hänvisning till religion eller tradition, kränkningar som inte får bagatelliseras. En rapport visar att var tionde flicka i årskurs nio utsätts för hedersförtryck i Stockholm. De hotas av våld, får inte välja kamrater, kan tvingas till äktenskap eller förbjuds delta i viss undervisning, till exempel om sex och samlevnad. Skälen är religiösa och/eller kulturella. Idag accepterar samhället sådan könsapartheid inom skolväsendet, även om det nu förbereds lagförslag för att komma tillrätta med problemet.

Vissa religioner kräver omskärelse av barn. Kvinnlig könsstympning är förbjudet, men att diskutera manlig omskärelse är tabubelagt. Detta trots att det är ett smärtsamt ingrepp och en kränkning av ett barns kroppsliga integritet. Inget barn skulle behöva utstå att dess föräldrar märker dem för livet som en religiös symbolhandling.

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på pappret inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organdonation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.

Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund. Detta trots att över 80% av Sveriges befolkning inte är religiös.

Den internationella humaniströrelsen kan beskrivas som ett Amnesty med sekulära förtecken, där människans frihet från religiös indoktrinering och religiöst förtryck står i centrum. Också den svenska grenen, förbundet Humanisterna, växer kraftigt sedan några år tillbaka. Allt fler människor inser att det sekulära samhället ständigt behöver försvaras och upplysningstanken spridas. Etiska och existentiella frågor är alltför viktiga för att bara lämnas åt religiösa representanter eller maktinstanser, som så länge har ägt tolkningsföreträdet.

Men motkrafterna är starka. Nyligen antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer kritik av religioner. Slår det synsättet igenom kan i förlängningen all diskussion om religiöst motiverat förtryck av kvinnor och homosexuella, hedersvåld, religiös omskärelse och andra religiösa påbud utmålas som ”hädelse”.

Ute i världen växer religionernas inflytande. Katolska kyrkan vinner allt fler anhängare i Afrika. I Sydamerika gör evangeliska frikyrkor nya inbrytningar. Globalt sett växer islam snabbast av alla religioner.

Mot dessa religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka, står humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.

Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.

Lena Andersson, författare och skribent
Hans Bergström, f d chefredaktör DN
Eva Dahlgren, kompositör och textförfattare
Christer Fuglesang, astronaut
Sven Hagströmer, finansman och entreprenör
PC Jersild, författare och läkare
Morgan Johansson, f d socialtjänstminister, riksdagsledamot
Sara Larsson, redaktör tidskriften Humanisten
Nina Lekander, journalist
Stellan Skarsgård, skådespelare
Christer Sturmark, ordförande Humanisterna
Björn Ulvaeus, textförfattare

Igår mötte jag Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund i en TV-debatt om Humanisternas kampanj www.gudfinnsnoginte.se. Vem som vann? Bedöm själva (ca 6 min in i sändningen, efter tennis-snacket).

Det är roligt att se hur mycket diskussioner som startar runt Humanisternas kampanj www.gudfinnsnoginte.se. Och de kristna känner sig kränkta, det är tråkigt och lite konstigt, eftersom vi medvetet valt att göra en mycket ödmjuk kampanj som säger "Gud finns nog inte". Detta trots att präster runt hela landet predikar i kyrkorna att Gud finns. Aldrig har jag hört någon präst säga från predikostolen att ”Gud finns nog!” eller ”Jesus är kanske hans son!”.

Vi Humanister är utan tvekan mer ödmjuka än så, med vår försiktiga formulering ”Gud finns nog inte”. Vi kan ju inte veta säkert att något INTE existerar, det är kunskapsteoretiskt omöjligt att bevisa icke-existens.

Igår mötte jag ett gäng muslimer från Ibn Rushd studieförbund. De är utan tvekan betydligt mer intellektuellt nyfikna och nyanserade än många av de kristna som tydligen inte tål Humanisternas kampanj just nu. Det kanske inte är så konstigt att muslimer i historiskt perspektiv har bidragit så oerhört mycket mer till vetenskapens och filosofins utveckling än kristendomen.

Ibn-Rushd föddes i Córdoba i Spanien år 1126, och är en av den muslimska världens stora tänkare. Jag tror att vi kommer få se en renässans för Ijtihad, den muslimska kulturens begrepp för kritiskt tänkande och filosofisk reflektion. DE unga muslimer jag mötte igår gjorde mig optimistisk på den punkten.

Men så var det de svenska kristna som känner sig kränkta av vår kampanj. Kanske vore det dags för dem att ge upp sina absoluta sanningsanspråk, och välkomna den sekulärhumanistiska livsåskådningen in i värmen. Som den kloka prästen Sara Blom sa till mig idag i radiodebatten på P4 Extra: Det är klart att Humanisternas ska ha del av samma stöd från staten som pingströrelsen, buddhisterna etc.

Kulturminister Liljeroth ansvarar för detta stöd och hon vet att det inte finns några som helst sakliga skäl att diskriminera en sekulär livsåskådning i förhållande till de andra. Likvärdighetsprincipen ska alltid gälla. Hon vet att hon skulle förlora debatten om hon skulle ta den med mig. Därför vågar hon inte ställa upp.

På uppdrag av regeringen presenterade Socialstyrelsen 2007 en rapport om omskärelse av pojkar på icke medicinska grunder (S2005/7490/SK). Med anledning av slutsatserna i denna rapport beslöt Sveriges Kommuner och Landsting den 17 april att rekommendera varje landsting att erbjuda omskärelse på icke medicinska grunder till de boende inom landstinget.

Men Socialstyrelsens rapport lider av en anmärkningsvärd kulturrelativism där individers rättigheter sorteras efter sina kollektiva tillhörigheter. Socialstyrelsen skriver i sin rapport:

”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och över­tygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”

Den första meningen är givetvis riktig. Framförallt vet vi inte om det föreligger en intressekonflikt eller ej, när små barn omskärs. Vi kan inte fråga dem vad de vill.

Men nästa mening är problematisk. Det kan aldrig vara en värderingsfråga om det förekommer en intressekonflikt eller inte. Antingen förekommer en intressekonflikt (barnet vill något annat än föräldrarna) eller så förekommer det inte (barnet vill detsamma som föräldrarna). Detta är alltså en empirisk fråga, och kan aldrig vara en värderingsfråga.  Men Socialstyrelsens analys blir tyvärr betydligt värre:

”Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt.”

Hur kan Socialstyrelsen frånkänna ”muslimska” och ”judiska” barn deras individuella rättigheter? De tycks bara äga rätt att behandlas som delar av ett kollektiv, medan så kallade ”kristna” barn däremot är individer. Hos dem erkänns möjligheten till intressekonflikt med den familj, släkt eller kulturella gemenskap de fötts in i.

De religiösa beteckningarna ovan står inom citattecken av ett speciellt skäl: Det existerar inga muslimska, judiska eller kristna barn. Lika lite som det existerar socialistiska eller liberala barn. Det existerar bara barn till muslimska, kristna, judiska, liberala och socialistiska föräldrar.

Är detta semantiskt hårklyveri? Tyvärr inte. Att tala om kristna, muslimska eller judiska barn stärker vanföreställningen att religiös tro är en medfödd egenskap, ungefär som hudfärg eller biologiskt kön. Men så är förstås inte fallet. Religiösa trosföreställningar och accepterandet av religiösa dogmer är inte egenskaper utan personliga ställningstaganden, precis som valet av politiska ideologier eller dogmer.

Sådana val kan i praktiken inte göras av barn.

Socialstyrelsens inställning tyder på en förenklad syn på identitet som banar väg för en mycket förenklad människosyn.

Sveriges Kommuner och Landsting skriver i sitt ställningstagande: ”För de berörda pojkarna kan det vara av stor vikt för den religiösa och kulturella identiteten att de är omskurna.”

Det centrala här är dock att varken SKL eller någon annan vet vilken religiös eller kulturell identitet dessa pojkar så småningom kommer att välja. Lika lite som vi kan veta att barn till socialistiska eller liberala föräldrar kommer att bli socialister respektive liberala, lika lite kan vi veta att barn till kristna, muslimska eller judiska föräldrar kommer att bli kristna, muslimer eller av judisk tro.

SKL tycks tro att religion är en egenskap och inte ett ställningstagande. Det är ett riskabelt felslut och gynnar inte ett mångkulturellt samhälle.

Det svenska samhället måste värna alla barns rättigheter till kroppslig integritet och egen valfrihet. Sådana mänskliga rättigheter ska inte bara vara förbehållet svenska barn uppvuxna i västerländsk och kristen kulturtradition.

Kulturell mångfald är eftersträvansvärd och önskvärd i den grad den är frivilligt och fritt vald av alla inblandade. Annars förvandlas tolerans till hänsynslöshet.

I dagarna utkom Jonas Gardells bok ”Om Jesus”. Där får vi bland annat veta att Jesus troligen inte hade några tänder. Jag har grubblat flera nätter, men förgäves: jag kan inte för mitt liv förstå hur Jesus tandstatus kan ha någon som helst betydelse för hur man bedömer kristendomens sanningshalt eller moraliska budskap.

Men vurmandet för religion i allmänhet, kristendom i synnerhet och Jesus i extra synnerhet tycks öka. Vi lever alldeles uppenbart i ett skensekulärt Sverige. Visionen om det sekulära samhället är bara ett bländverk, vilket nu är tydligare än någonsin i den svenska kultur- och samhällsdebatten. Denna skensekularism tar sig ibland obehagliga uttryck, som när fyra polismän hämtar en barnläkare som anklagas för mord på ett 25 veckors svårt hjärnskadat spädbarn, eller i den plågsamma tystnad som inträder i debatten när FN den 27 mars antar en resolution som syftar till att göra religionskritik till ett brott.

Den organisation som tydligast tar ställning för yttrandefrihet och människors rätt att slippa religiöst förtryck är förbundet Humanisterna. Men istället för att stötta Humanisternas arbete väljer den svenska staten att förvägra Humanisterna statsbidrag, till skillnad från i stort sett alla andra livsåskådningsorganisationer som uppfyller elementära organisatoriska kriterier. Att Humanisterna är Sveriges snabbast växande folkrörelse tycks inte spela någon roll.

Kanske man måste tro på en Gud för att få statbidrag? Det skulle i så fall vara lagbokens mest bisarra bestämmelse. Men så är inte fallet. De ateistiska buddhisterna erhåller statsbidrag, men inte de ateistiska Humanisterna. Inte ens kulturministern vet varför.

Svenska kyrkan då? Nog borde den stå på Humanisternas sida i kampen mot religiöst förtryck världen över. Nej, istället menar man att Humanisterna ”bara tar upp religionernas avarter” och ”ger en falsk bild av kristendomen”. Det är lika rimligt som att kritisera Amnesty för att organisationen bara uppmärksammar politiskt förtryck. Föreställ er resonemanget: ”Amnestys kritik är ensidig och generaliserande. Varför nämner de aldrig alla de regimer som faktiskt respekterar yttrandefriheten och inte fängslar sina politiska motståndare?”

Det är knappast Amnestys roll att berätta om de regimer eller ideologier som tillåter människor att yttra sig och verka politiskt. Lika lite är det Humanisternas uppgift att berätta om de fall där människor slipper underkasta sig religiösa dogmer.

Humanisternas uppgift är att belysa det religiösa förtryck som förekommer runt om i världen. När det gäller kristendomen, som det svenska kulturetablissemanget nu tycks lockas alltmer av, är det viktigt att inse att den inte representeras av den liberaliserade Svenska kyrkan. Snarare är Svenska kyrkans kristendom en liten marginaliserad ”avart” av kristendomen i världen. Visserligen en avvikelse i positiv riktning, men på inget sätt karakteristisk.

Religioner måste bedömas i sin helhet, som summan av sina positiva och negativa effekter. Den mest utbredda och snabbast växande formen av kristendom i världen är sannerligen ingen ”lättmjölksvariant”. Det är en konservativ och fördömande religion som ser homosexualitet som något ont och syndigt, som ser kvinnor som underlägsna män och förvägrar dem rätten till sin kroppsliga integritet. Den evangelikala kreationiströrelserna i USA ger en fingervisning om kristendomens internationella ansikte. Det gör också Vatikanens ställningstaganden under de senaste månaderna: fördömanden av homosexualitet och feminism, envetet motstånd mot kondomer i kampen mot HIV och stöd för bannlysningen i Brasilien av en mamma och några läkare som lät en nioårig flicka, gravid efter en våldtäkt av styvfadern, genomgå en abort.

Det vore på sin plats att den svenska kultureliten vågade möta kristendomens sanna ansikte i världen. I det sammanhanget känns det inte särskilt viktigt huruvida Jesus hade tänder.

Den globala Jesuskulten är allt annat än tandlös.