Christer Sturmark

Humanisten Åke Wennman och prästen Ted Harris skriver intressant om tro och vetande på Brännpunkt 30/12. Tyvärr tycks både Wennman och Harris ha fallit offer för den religiösa mytbildningen kring en ateistisk och humanistisk livsåskådning. Felicia Gilljam och jag själv skrev ett svar (se nedan) som också finns på Humanisternas egen hemsida www.humanisterna.se.

Vi vill därför reda ut vissa missuppfattningar och räta ut kvardröjande frågetecken kring denna fråga. Religioner, precis som andra ideologier, bör kunna ställas till svars, genomlysas och kritiseras. Det är det som är poängen med den pågående debatten om tro och vetande. Humanisterna vill bryta det rådande tabu som förekommer mot denna kritik. Wennman och Harris skriver bland annat att boken ”Tro och Vetande 2.0”, framställer alla troende som ”vetenskapsfientliga, utvecklingshindrande, intoleranta och onda”. De två tycks ha läst denna bok ganska slarvigt.

Ingenstans i boken påstås något så enkelspårigt. Vi har båda troende kristna och muslimska vänner, också präster, i den närmaste umgängeskretsen. Ingen av oss skulle drömma om att framställa varken våra vänner eller andra troende på ett sådant sätt. Men problemet i vår värld idag är inte de utvecklingsbejakande och toleranta troende eller befrielseteologierna och de feministiska strömningar inom islam, som betraktar män och kvinnor som jämställda. Så varför debattera dem? Problemet i vår värld idag är de intoleranta människor som hindrar utveckling, i namn av sin religion och tro. Det är konsekvenserna av denna religiösa tro som debatten handlar om. Wennman och Harris lyfter fram moder Teresas arbete som exempel på religionens goda effekter. De målar upp en alltför förenklad bild av sanningen med sådana exempel.

Verkligheten är tyvärr mera motsägelsefull. Idag är till exempel katolska nunnor verksamma i Afrika i olika biståndsprojekt. De hjälper människor på många sätt, men förvägrar dem samtidigt att använda kondomer för att hindra smittspridningen av HIV/AIDS. Dessa katolska nunnor ger liv med ena handen och tar liv med den andra. Är de onda eller goda människor? Naturligtvis ingetdera. Världen är inte så enkel. Men detta illustrerar kärnan i den humanistiska livsåskådningen: Människans förnuft och vetenskapliga metoder är bättre verktyg för att lösa moderna problem, än uppenbarelser och religiösa skrifter. Ett annat exempel är vissa religiösa uppfattningar om abort.

I El Salvador tolkar rättsapparaten guds ord om att värna livet på ett sådant sätt, att en kvinna straffas med trettio år i fängelse om hon genomför en abort. Detta gäller även om graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller incest. Är maktutövarna i El Salvador onda eller goda? Ingetdera. De anser bara att de tolkar guds ord. Frågan om abort och andra medicinskt etiska frågor är givetvis mycket svåra. Humanismen har inte alla svaren, men menar att religiösa tolkningar av guds mening är en ytterligt olämplig grund att basera sitt förhållningssätt på.

Människans naturliga förnuft och omsorg om varandra är bättre verktyg, än tolkningar av de eventuella intentionerna hos en påstådd övernaturlig kraft. Ingen kan veta vad en eventuellt existerande gud vill. Ingen kan veta vilka skrifter i världslitteraturen som är inspirerade av en sådan gud. Att påstå sig kunna uttolka gudens vilja är alltid ett yttryck för hybris. Har man goda skäl för sin ståndpunkt ska man anföra dem, men påståenden om guds vilja hör inte hemma i en seriös samhällsdebatt Wennman och Harris skriver också att tro och vetande inte är varandras motsatser. Det är inte sant. Givetvis råder en motsättning mellan tro och vetande. Redan Platons definition av begreppet ”kunskap” (eller vetskap) stipulerar att kunskap om något förutsätter tre saker:

1) Man tror det.

2) Det är sant.

3) Man har goda skäl att tro det.

Att tro att människan skapades för sextusen år sedan, som de bokstavstroende kreationisterna gör (och ungefär hälften av USA:s befolkning) uppfyller bara det första av de tre kraven på kunskap. Här råder således en fullständig motsättning mellan tro och vetande. Det är givetvis mycket allvarligt, att hälften av medborgarna i världens enda supermakt så totalt ignorerar den vetenskapliga metodens resultat, enbart för att de vill tro något annat. I vilka andra frågor kan de tänkas använda samma princip? Givetvis finns det former av religiös tro som inte står i motsättning till vetenskapens resultat.

En deistisk gudsuppfattning, tron att gud startade Big Bang och sen dess inte interfererar med världens utveckling, strider inte mot vetenskapens resultat idag. Hypotesen saknar förvisso förklaringsvärde - att förklara något märkligt med något ännu märkligare ökar inte våra insikter - men den är inte logiskt oförenlig med dagens vetenskap. Humanismens hållning menar heller inget annat. Wennman och Harris skriver också att Humanisterna borde bli mer lyhörda för människan andliga behov. Jag tror att även denna reflektion bygger på religiösa myter om humanismen. Den ateistiska humanismen bejakar starkt den ickereligiösa andligheten, dvs. vördnad inför naturens storslagenhet, det rika spektrum av känslor som stimuleras av konst, musik och litteratur med mera.

En vanlig missuppfattning om humanismen är att den bara accepterar det som empiriskt kan påvisas. Givetvis är det inte så. Det går inte att empiriskt påvisa att tavlan är vacker eller melodin tilltalande. Humanismen begränsar sig inte till det empiriska. Istället omfattar denna livsåskådning en mängd värderingar om mänskliga rättigheter, jämställdhet, ickediskriminering etc., som alls inte kan bevisas på vetenskaplig grund. Däremot menar humanismen att förnuft och den empiriska metoden är bättre lämpade att avgöra just empiriska frågor, än tolkningar som bygger på religiös tro.

Wennman och Harris citerar Tudor-Sandahl och skriver om en tilltagande existentiell stress och rastlöshet. Det ligger mycket i det. Men religion hjälper inte alla mot existentiell ångest, rastlöshet eller ensamhet. Religionen kan kanske trösta några, men var och en måste gå genom dessa kriser och hitta sina egna svar för att växa. En del (men långt ifrån alla) religiösa människor nöjer sig med att sätta in gud som platsmarkör när något är oförklarligt eller oförståeligt. Som humanist hanterar man istället sin frustration över att inte veta allt, och att det kanske inte finns yttre svar på de existentiella frågorna, genom att odla en nyfikenhet och att söka efter ny kunskap. Vi tror att det gör mer nytta för mänsklighetens framtid än religiösa dogmer.

Humanisterna har inte som mål att ta ifrån människor deras tro eller hindra dem från att utöva den. Det många tycks glömma bort i den pågående debatten, är att humanismen i grunden är en sekularistisk rörelse som verkar för fullständig religionsfrihet. Endast när religionsfrihet uppnås kan vi, som Wennman och Harris förespråkar, nå en fungerande gemenskap. Så länge vissa trosuppfattningar får företräde i det offentliga rummet, kommer människor med andra uppfattningar att känna sig uteslutna från den gemenskapen. I själva verket är det uttryck för respekt gentemot medmänniskorna om man ärligt talar om för dem när man är enig med dem och när man har en annan åsikt.