Christer Sturmark

I söndags var jag inbjuden att tala på Pridefestivalens avslutning på stora scenen i Prideparken. Talet återfinns här i sin helhet:

Kära Pridedeltagare.

Jag är inte tolerant mot HBT-personer.

Nuförtiden är det populärt att vara ”tolerant”. Men jag vägrar att vara ”tolerant”.

Att tolerera något, betyder att man motvilligt accepterar något man inte gillar. Man låter bli att försöka förhindra det, då är man tolerant. Det duger inte.

Att vara Humanist innebär mycket mer än så. Att vara Humanist innebär att man säger JA till en fri och myndig människa som tar eget ansvar för sin kärlek, utan tron på religiösa regler och dömande gudar.

Att vara Humanist innebär att man inkluderar HBT som en självklarhet i samhället. Man tolererar inte bara, utan uppskattar, bejakar och respekterar alla människor som följer sin egen kärlek.

Alla vi som gör det är en naturlig och självklar del av samhällskroppen.

Ja, ni vet den där samhällskroppen som Åke Green ville cancer-operera. Därför säger humanismen JA till mänsklig moral och NEJ till religiös moral. Det är viktigare nu än någonsin.

Att säga detta är lätt. Men det räcker inte.

Den stora ödesfrågan i vår tid är konflikten mellan humanistisk och förnuftsbaserad etik, i motsats till religiösa och livsfientliga dogmer baserade på uppfattningar om Guds vilja. Och tyvärr går det just nu åt fel håll i världen:

I Moldavien förbjöds Pridefestivalen under några år med svepskälet att polisen inte kunde garantera deltagarnas säkerhet. Numera anser sig man inte behöva sådana bortförklaringar. Nu förbjuds den istället med hänsyn till landets kristna värderingar.

I Iran väntar just nu flera kvinnor på sina dödsdomar genom stening. I Sverige skriver rektorn för en muslimsk friskola i Järfälla på sin hemsida att ”vi skulle få ett samhälle med färre stölder om händerna höggs av tjuvarna, och ett samhälle med färre otrohetsbrott om vi tillämpade steningsstraff”. Grunden är religiösa lagar.

I Småland startar i höst en friskola för barn i den kristna domedagssekten ”Plymouthbröderna”. Där får de lära sig att homosexualitet är Satans verk och att kvinnor inte bör ha några uppfattningar om politik och samhällsfrågor.

I oktober förra året åkte 18-åriga Yasmina in på sjukhus i Nicaraguas huvudstad, Managua. Hon var gravid i femte månaden och hade hög feber och svåra smärtor i magen. Trots alla symtom som tydde på att hon skulle få missfall, ingrep inte läkarna, eftersom parlamentet några dagar tidigare hade röstat igenom ett totalt abortförbud. Några veckor senare dog hon, och efterlämnade en tvåårig son.

I Colombia har de kommit ”lite längre”. I år har det blivit tillåtet med abort i samband med incest eller våldtäkt. I våras blev en 13-årig flicka våldtagen av sin styvfar. Hennes moster skjutsade henne till sjukhuset för att för första gången kunna genomföra en legal abort. Katolska kyrkan svarade med att ur församlingen utesluta flickan, mostern och läkarna som genomförde aborten. Den enda som klarade sig från uteslutning var styvfadern som hade våldtagit flickan. Den kristna moralen har sagt sitt.

Stamcellsforskningen är vår tids största medicinska hopp. Celler tas från en tre dagar befruktad cellklump som består av ungefär hundrafemtio celler. Klumpen är lika stor som punkten i slutet av en mening i en vanlig bok. Det kan jämföras med en flughjärna som innehåller mer än hundratusen celler. Stamcellsforskningen lovar bot och lindring till vår tids mest fruktade sjukdomar: Alzheimer, Parkinson, ryggmärgsförlamningar eller förlamnings­sjukdomen ALS, som tog min egen pappas liv för ett år sedan. Denna forskning förbjuds i USA, och kristna politiker över hela Europa vill förbjuda det även här. Varför? Därför att de tror att Gud stoppar in själen i denna cellklump vid befruktningen.

I våras skrev några stolliga svenska politiker en debattartikel i Dagens Nyheter, där de hävdar att samkönade äktenskap är onaturliga och ett hot mot familjen. Resonemanget är lika fascinerande som korkat: Som om äktenskap var en begränsad resurs som vi måste konkurrera om! Jag som är straight får inte gifta mig med min älskade för att en bög kom och snodde den sista äktenskapslicensen! Tanken är förstås absurd. Absurd just för att det än en gång är religionen som spökar.

I veckan hörde vi rektorn på Andreasgymnasiet i Stockholm säga att de undervisar om att homosexualitet är synd! Vi snackar, Stockholm, Sverige, år 2007!

Humanismen är en reaktion mot dessa vansinniga religiösa dogmer. Kanske är det därför förbundet Humanisterna är Sveriges snabbast växande folkrörelse, ett slags Amnesty som kämpar för att återupprätta den myndiga människan, utan idéer om gudar som styr hennes liv. Humanismen är en försoning med en naturlig värld, utan krav på underkastelse under en förvirrad Gud.

Jag säger förvirrad Gud, för en Gud som blir upprörd över vem man älskar eller går till sängs med, och samtidigt inte bryr sig om att människor blir misshandlade och mördade för sin kärleks skull, eller att barn förlorar sina föräldrar i Tsunamivågor, det är sannerligen en förvirrad Gud.

En sådan Gud gör sig skyldig till grova felprioriteringar. En sådan Gud är närmast psykotisk i sin maktfullkomlighet, och knappast värd någon respekt.

Och varför ska HBT-personer hålla sig väl med kyrkan? Visst, kyrkan håller sakta på att förändras. Men över 700 präster har undertecknat en protestlista mot samkönade äktenskap. Vissa vägrar helt att välsigna samkönade par, andra är toleranta, de är beredda att välsigna samkönade par på kyrktrappan.

På kyrktrappan! Ungefär som den smutsiga strykarkatten som får lite mat på verandan, men in i det fina huset kommer den inte!

Det duger inte att kyrkan tolererar HBT-personer. Not good enough!

Därför uppmanar jag er: Lämna Svenska kyrkan i protest. Jag har gjort det för länge sedan. Det är inte värd respekt för sin tolerans. Vi Humanister kämpar för alla HBT-personers rätt att betraktas som en självklar och naturlig del av samhället. Liksom vi arbetar för alla människors rätt att befrias från maktutövning med hjälp av religiösa dogmer.

Humanismen försöker återge människan något av den värdighet och självaktning som de religiösa dogmerna och fördomarna har försökt ta ifrån oss.

Ibland får vi Humanister kritik här i Sverige. Våra kritiker säger att religionen bara är vackra ritualer, kultur, tradition. Resten behöver man väl inte bry sig om? En slags mysfaktor.

Sanningen är att vi svenskar tillhör en liten privilegierad elit, som har råd att betrakta religionen som en mysfaktor. Men en stor del av världens människor tvingas förhålla sig till religionen utifrån andra människors tvingande uppfattningar om Gud.

Över hela Europa, och i resten av världen, kränks människor i religionens namn hela tiden. Varje dag dör människor enbart baserat på andra människors uppfattning om Guds vilja. Den religiösa mysfaktorn bleknar snabbt i de sammanhangen.

Glöm inte att Pride – Stolthet, av religionen betraktas som en av de sju dödssynderna! Varför förtjänar sådana attityder vår respekt?

I Sverige bildar just nu några avhoppade kristdemokrater ett nytt Guds parti. Kristna fundamentalister som strider mot människovärdet och HBT-personers rätt att respekteras som jämställda medmänniskor.

Förnuftet har de lämnat bakom sig för länge sedan, i sitt frenetiska bläddrande i en tvåtusen år gammal skrift som inte borde tillmätas någon som helst relevans i ett modernt samhälle.

Till dem vill jag säga, eftersom budskapet nog inte får göras alltför komplicerat, att de istället borde läsa barnboken ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Där säger överkonstapel Bastian allt de behöver veta: Lagen som gäller i Kamomilla stad lyder så här:

”Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men i övrigt får man göra som man vill”

Berätta det för alla ni känner. Och älska varandra.

Tack!