Christer Sturmark

SVT sände den 25 november en dokumentär om snickaren Sture Johansson, som påstår sig fungera som språkrör för en tretusenårig ande vid namn Ambres. Snickaren Sture hävdar att anden hemsökt honom under trettio år. Han menar dessutom att Ambres är egyptisk, vad nu denna nationalitet kan tänkas betyda i andevärlden.

Dokumentären ”Ambres – en död talar” är totalt okritisk till hela det fenomen den skildrar. Dokumentärfilmaren Anders Grönros påstår redan inledningsvis utan omsvep att ett ”annat medvetande” tar över Johanssons kropp.

I dokumentären får vi följa ”Ambres” under ett antal seanser. Hans utläggningar innehåller en vildsint blandning av paroller, en mix som är typisk för New Age-världen. Vi serveras välbekanta resonemang om ”karma”, ytligt inspirerade av hinduismen och buddhismen, men också ”energi”, ”frekvenser” och ”vibrerande inre strängar”, uttryck som tycks alludera på den moderna fysiken i dess mest vulgära tappning.  Begreppen ”astrala färder”, ”det gudomliga jaget”, ”den inre rösten” och ”helheten” passerar likaså revy i Ambres språkbruk, liksom i varenda New Age-bok på marknaden idag.

Dokumentärfilmaren Grönros gör ett enda försök till semantisk analys i den timslånga dokumentären, då han tillskriver anden Ambres termen ”maya”. Den religionshistoriskt orienterade frågar sig hur det gått till då en forntida egyptier tillägnat sig detta hinduistiska portalbegrepp.  

En annan motsägelse blir synlig då vi får veta att anden Ambres, som enligt egen uppgift inte övertar några av ”instrumentets” (dvs. Stures) fysiska funktioner, är helt oberörd av de miljontals knott som plågar filmteamet på inspelningsplatsen, men samtidigt blir störd av att inte få uppleva regnet, eftersom han ”känner sig instängd” av Stures regnrock. Inte ens om man till äventyrs skulle acceptera andens närvaro som sann, håller resonemanget.

Är dokumentären om Ambres över huvud taget förenlig med SVT:s uppdrag? I SVT:s sändningstillstånd står bland annat: ”Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt”. I vilken mening kan detta program kallas opartiskt?

I sändningstillståndet står vidare att SVT före sändning skall ”så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet.” Var i dokumentären, eller i förarbetet till denna, har någon kontroll av sakuppgifter eller någon rimlighetsbedömning skett? Konsulterades till exempel några experter som kunde bedöma Sture Johansson ur ett psykiatriskt perspektiv?

Den medarbetande psykologen Hans Ljungqvist ger på SVT:s hemsida ingen annan synpunkt på fenomenet Ambres än att detta väckt intresse hos ”alla möjliga människor, skådespelare, företagsledare, läkare och präster som regelbundet söker upp Ambres för att få ta del av hans livskunskap”. Man undrar hur han tänker. Blir Ambres verkligen mer trovärdig i psykologens ögon för att han får besök av skådespelare och präster?

I sändningstillståndet för SVT stipuleras också att ”ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt”. Nog vore det mest väsentliga i detta sammanhang att granska ett uppenbart fall av kvacksalveri?

En elementär analys av Sture Johanssons verksamhet hade gett vid handen att han bedriver en omfattande kurs- och hotellverksamhet på Sturegården i Värmland. SVT har alltså ägnat en hel timme i public service åt att marknadsföra Sture Johanssons charlatanverksamhet, utan ett uns av kritisk analys.

Vi anser att Granskningsnämnden bör pröva om detta är förenligt med SVT:s uppdrag och anmäler därför programmet till nämnda instans. Vi önskar också få besked av ansvarig utgivare Ingemar Persson på SVT om hur han resonerat när han valt att sända denna dokumentär. Kommer vi att få se lika okritiska skildringar av till exempel kreationism, astrologi eller alkemi i framtiden på SVT?

Dokumentärfilmaren Anders Grönros verkar ha sin ståndpunkt klar:

- En sak är fullständigt säker: det här är ingen skådespelare, det här är ingen bluff.

Psykologen Hans Ljungqvist, som formulerat idén till dokumentären, skriver på SVT:s hemsida att ”Ambres är unik”. Ambres själv ger prov på större klarsynthet när han vänd till tv-publiken förklarar med mystisk stämma:

- Skillnaden mellan mig och er är nästan ingenting.

Möjligen finns en skillnad: vi har inte alla förmågan att fullständigt dupera vår omgivning under trettio år och lura skjortan av SVT:s ledning.

Christer Sturmark är ordförande i förbundet Humanisterna

Sara Larsson är redaktör för tidskriften Humanisten.

Vi går snart inför landning, julen är här. Al Gore-fansen ser en regnig jul framför sig: Miljöförstörelsen är förstås boven. Andra ser medias miljöfokusering som ytterligare ett exempel på vår längtan efter undergångs­dramatik. Om sanningen tvista de lärde.

Men en sak är säker: Under många julgranar kommer det att ligga hårda, platta, ganska små paket i jul. Med namn som ”Crysis”, ”Hitman” och ”BioShock” eller ”Half Life 2 – The Orange box”. Datorspel med fantastisk grafik och realistiska ljudeffekter, som handlar om att döda.

Jag minns när jag besökte en datorklubb i Moskva. Året var 1992. Klubbens entusiastiska datafantaster hade utvecklat ett nätverksbaserat ”massive multiplayer game”, där de olika spelarena skapade egna öar på sina datorer, men också kunde besöka andras öar på andras datorer. Många år före World of Warcraft och Second Life.

Dataklubben i Moskva hade utvecklat ett spel där inget våld existerade överhuvudtaget. Entusiasmen över själva nätverkets möjligheter överskuggade allt annat, varför skulle man ta död på sina medspelare nu när man äntligen kunde möta dem virtuellt?

Dagens dataspel ser annorlunda ut. Många, men inte alla, handlar om att döda. Är det ett problem? Visst kan väl barn och ungdomar skilja på fantasi och verklighet? Det där snacket om att vi blir avtrubbande är väl bara gammal unken moralpanik?

Det är givetvis mycket svårt att leda i bevis att något samband existerar mellan våldsamma dataspel och våldsamma ungdomar. De okända variablerna i varje enskilt fall av ungdomsvåld är alldeles för många. Och även om vi mot förmodan lyckas etablera ett statistiskt samband, hur vet vi då att det existerar ett kausalsamband?

Alla har väl hört talas om det starka statistiska sambandet mellan barnafödande och antalet storkar i Skåne i mitten på 1800-talet. Det statistiska sambandet var tydligt. Men det fanns inget kausalsamband. Däremot ledde god skörd till fler barn, och fler storkar. Skörden var den okända faktorn.

Men frågan kvarstår: Blir vi avtrubbade av för mycket datavåld?

Ett annat angreppssätt är att närma sig frågan med ett tankeexperiment. Varför finns det i princip inga dataspel i handeln, som i går ut på att våldta så många kvinnor som möjligt? Därför att ämnet är i stort sett tabu bland data­spels­tillverkare. De flesta seriösa dataspelsbutiker skulle vägra att ta in och sälja sådana spel. Föräldrar skulle bli upprörda och ropa på förbud. Inköpschefer skulle bojkotta dem.

Varför är det så? I den verkliga världen är straffet för våldtäkt betydligt mildare än straffet för mord. Våldtäkt är visserligen belagt med fängelse­straff, men den juridiska straffskalan anser att ett brott där man berövar en annan människa livet är värre. I våldtäkter överlever i regel offret. Man kan ifrågasätta denna straffskillnad, men så ser juridiken ut i vårt land.

Om vi hade ett moraliskt perspektiv på dataspel, så borde således våra reaktioner vara omvända: Våldtäktsspel är lättare att acceptera, men mordspel säger vi nej till. Men det känns inte rätt. Vad kan vi dra för lärdom av det?

Kanske är vi just avtrubbande när det gäller dödande, men ännu inte avtrubbande när det gäller våldtäkt. Kanske är vår reaktion på våldtäktsspel den naturligt sunda, och vår acceptans av mordspel osund?

Det finns anledning att fundera över sina egna känsloreaktioner. Och vilka dataspel vi köper i julklapp till våra barn.

Så här i juletid bör man väl skriva om Jesusbarnet. Men varje teologiskt skolad präst eller religionsintresserad historiker vet att Jesus inte föddes i juletid.

Enligt bibelforskarna föddes han på sommaren eller hösten, då herdarna vallade fåren och mandelträden bar frukt. Herdarna brukade ta in sina får i oktober, så innan dess måste Maria fått sin son. När romarna flyttade Jesus födelse till den redan etablerade solfesten i slutet av december var det en ren PR-kupp. Syftet var att kristendomen snabbt skulle få genomslag hos folket.

Kanske tvivlade det romerska kejsardömet på kristendomens bärande budskap och insåg att det behövdes mer världsliga metoder för att lansera den nya sekten på bred front? Om det kan vi bara spekulera. En sekt som bygger sitt kärnbudskap på att en man torteras ihjäl för våra synders skull och som sedan använder själva tortyrredskapet som symbol, det är förstås en aning svårsmält.

Att vi firar jul i Sverige vid denna tid beror också på att jólablót (julblot eller midvinterblot) var en högtid i den fornnordiska religionen. Den ägde rum vid vintersolståndet i slutet av december, då man offrade till gudarna, blotade, för att få gudarnas välsignelse och god gröda under våren.

När Norden kristnades fick julblotet tjäna som en  lämplig festlighet. Man slog helt enkel samman  julblotet med det kristna firandet av Jesu födelse.

Den historiskt orienterade vet också att Jesus inte föddes år noll, utan ca fyra år före vår tideräkning. Det går att härleda från andra historiska källor genom att lägga pussel med historiska händelser och personer som samexisterade med Jesus. Bland annat vet vi att Herodes, ni vet han som ville slå ihjäl alla gossebarn i Betlehem, dog fyra år före vår tideräkning.

 Vi vet inte säkert om Jesus verkligen har funnits. Kanske är han en fiktiv person, eller den sammanvävda karaktären av flera dåtida tongivande språkrör för den judiska utbrytarsekten. Eller också har verkligen den historiska Jesus levt. Mycket tyder kanske ändå på det. Han var sannolikt en retoriskt begåvad och rebellisk sektledare med narcissistiska och despotiska tendenser. Givetvis i kombination med karisma och ett väl utvecklat sinnelag för marknadsföring.

På den tiden skulle märkvärdiga män födas av en obefläckad jungfru. Då blev de ännu mer märkvärdiga. Idén var väl spridd i Främre Orienten och i den hellenistiska kulturen. Platon påstods vara son till Apollon och Platons ofruktsamma moder. Siddharta Gautama (Buddha) sågs också av många som resultatet av en jungfrufödsel.

Alexander den store skulle inte vara sämre. Enligt legenden var han född av sin obefläckade moder, men egentligen son till guden Zeus. De var alla avatarer, ett hinduiskt begrepp som innebär att en gud uppenbarar sig på jorden i en människas eller djurs skepnad. De flesta hinduer ser också Jesus som en sådan avatar.

Begreppet är idag vanligt i onlinespelen på Internet. Jag undrar vad pastor Åke Green skulle säga om Jesus som avatar? Kanske har han aldrig spelat Second Life?

Jesus fångade skickligt upp flera filosofiska tankar och idéer i grekiska och österländska tanketraditioner som odlades under axialåldern (ca 1000 – 200 år före vår tideräkning). Filosofiska tankar om lidande och medkänsla, den gyllene regeln och andra etiska principer gjorde han till sina egna och förmedlade i ny religiös kontext.

Det får vara hur det vill med Jesus, men de flesta av oss firar nog inte julen av religiösa skäl. Julen är en tid för stillhet, reflektion och omtanke om de nära och familjen. Något som varje informationsstressad nutidsmänniska så väl behöver. Med en sprängfylld inkorg, trots uppdaterade spamfilter, är det klokt med lite jordkontakt snarare än himlaspel under juletid.

En internationell ateistkonferens hölls nyligen i Washington med talare som Richard Dawkins, Ayan Hirsi Ali, Sam Harris, Daniel Dennett och Christopher Hitchens med flera.

Här kan flera av talarnas föredrag laddas ner som Quicktimefilmer att ses på din dator. Högerklicka på länkarna och spara videofilmen på din hårddisk. Efter nedladdningen kan den ses med ett Quicktimeprogram (gratis nedladdning här). Se Richard Dawkins föredrag. Se Daniel Dennetts föredrag. Se Sam Harris föredrag. Se Christopher Hitchens föredrag. Se Ayan Hirsi Ali´s föredrag.