Varför rädd för den sekulära humanismen?
Samtidigt med den viktiga debatten om tro och vetande i Sverige pågår just nu en märklig pseudostrid. Frågan gäller ”vem som äger rätten till humanismen”.
Under en längre tid har vi kunnat notera upprörda känslor över hur förbundet Humanisterna använder begreppet humanism. Senast ut i raden av frustrerade kritiker var Jan Hoff i en debattartikel i Kristianstadsbladet den 21 december. Anklagelserna om begreppsstöld ger oss skäl att påminna om något som vi ofta betonat, nämligen att ”humanism” på svenska har flera olika betydelser.
Det finns minst tre möjliga definitioner av begreppet:
1) Humanism som bildningsideal. Studiet av språk, historia, estetik, filosofi och andra ämnen som går under samlingsbeteckningen humaniora (av nylatinet: ”de studier som gör människan mer mänsklig”).
2) Humanism som allmänmänskligt engagemang för människor (och djur), ett uppmärksammande och uppvärderande av människovärdet och de mänskliga rättigheterna. Denna humanism är givetvis förenlig med (vissa) teologiska ståndpunkter och kan omfattas av såväl religiöst troende som ateister och agnostiker.
3) Humanism som ickereligiös livshållning: ett bejakande av en värld utan gudomliga makter och religiösa dogmer. Denna humanism, som har sina rötter i grekisk naturfilosofi och i upplysningstraditionen, ger människan själv det fulla ansvaret för sin moral och andlighet. Förbundet Humanisterna bejakar humanismen i alla dessa tre bemärkelser.
Vi representerar aktivt humanismen i de två senare betydelserna ovan, men vi profilerar oss genom en humanism i den sistnämnda betydelsen. Innebär det att vi ”kidnappat” humanismen? Vi nekar naturligtvis ingen att kalla sig humanist enligt den första eller andra nämnda definitionen. Kanske är orsaken till den märkliga kritiken i själva verket att förbundet Humanisterna har varit alltför framgångsrika i sin opinionsbildning? Den som till exempel vill kalla sig kristen humanist (alltså humanist i den andra betydelsen ovan) känner sig inte längre bekväm med detta epitet, eftersom förbundet Humanisterna har fått ett starkt genomslag i media de senaste två åren och är Sveriges snabbast växande folkrörelse. Ett möjligt sätt att dämpa oron och förenkla samtalssituationen vore att beskriva oss som ”sekulära humanister”.
Någon invänder kanske att detta är en otillräcklig definition: Man kan vara djupt religiöst troende och samtidigt anse att religionen inte borde spela någon roll i samhällets normer och regelverk. En person med denna syn är sekulär, men knappast intresserad av att vara medlem i förbundet Humanisterna. Förbundet Humanisterna engagerar människor som tror att Gud inte existerar eller som helt enkelt inte har någon uppfattning i frågan. Men även om något abstrakt gudsväsen mot förmodan fanns (en ”första rörare” eller en frånvarande orsak), vore det i våra ögon irrelevant för hur vår tillvaro i världen borde utformas.
Vår syn på existensfrågan är således den kanske minst viktiga aspekten av denna humanistiska livshållning. Behovet av en aktiv humanism uppstår först när människor gör sig till uttolkare av påstådda gudars vilja och direktiv. Desto viktigare är därför att den humanistiska rörelsen förespråkar ett sekulärt samhälle: vi menar att samhället ska organiseras så, att det är fullständigt oberoende och fullständigt neutralt i förhållande till olika hypoteser om Guds existens. Den humanistiska livshållningen omfattar också en sekulär etik, det vill säga uppfattningen att etiska och moraliska normer ska bygga på mänsklig grund i stället för på religiösa fundament. Förbundet Humanisterna förespråkar alltså en sekulär humanism.
Tjapåre Christer!
Du påstår att humanisterna är ”Sveriges snabbast växande folkrörelse”. Är detta ännu en gång en propagandistisk villfarelse du förkunnar för de okunniga. Eftersom humanisterna inte tror på nåt utan framhåller vetenskapen som den tillförlitliga källan och ljuset på vår stig mot döden så vill jag då se siffror. Siffror, statistik undersökningar, rapporter som understöder detta fabricerade påstående och om möjligt kan göra påståendet rimligt. Eller bluffar du i dina dödsryckningar…(inte ens Darwin kunde hålla färgen när han gav upp sin sista suck.)
Sedan säger ni ”Den humanistiska livshållningen omfattar också en sekulär etik, det vill säga uppfattningen att etiska och moraliska normer ska bygga på mänsklig grund i stället för på religiösa fundament”.
Dessa religiösa fundament som tex de tio budorden – vill du ta bort dem? Hur ser då den sk humanistiska etiken ut? Är denna då katekesens motsats? Hur blir det med; ”du skall icke dräpa…stjäla…ljuga…osv. Vilka ¨humanistiska budord gäller då? Eller är er etik något odefinierbart, ej uttalat… nåt som man bara känner på sig?
Vad vill jag påstå? Jo, att det du påstår skulle vara normer som bygger på mänsklig grund skulle kunna utesluta människans religiösa natur. Om du vill skapa en mänsklig norm utan religiös grund så kommer det ta kanske 2000 år och då måste du gå i ett omvänt korståg mot ” de religiösa”. Det kommer att kosta mycket blod, svett och tårar. Om du tror att du kan strida för en rättfärdig sak och samtidigt rättfärdiga de mänskliga offer det kräver så kan man undra vad som blev vunnet? Är verkligen den religiösa normen så olik en sekulariserad norm? Är det viktigt att göra skillnad?
Kärleken är svaret Christer! Kärleksbudskapet är det enda som kan rädda människan oavsett om det framställs av en ”religiös” eller ”sekulär” människa. Såväl som världens alla religioner bör och behöver bli sams och samarbeta för en bättre framtid för våra barn så behöver även ni klyftiga humanister vara med och samverka för allas bästa tillsammans med män, kvinnor, vita, svarta, röda, vita, hetro, homo, kloka, friska, handikappade, troende och icke-troende MÄNNISKOR!!!
Gör det klart och ni och vi andra kan kanske enas om ett gemensamt mål under ert humanistiska mål eller ett evangeliskt kristet mål eller varför inte ett buddistiskt? Spelar det någon roll om man tror att människan som både skapat religionen och vetenskapen i grunden är både klok och god? Om man tror på religionen som en ”ond” makt så kanske man tror på det onda? Då kanske man tom tror på djävulen? Det i sig är ett religiöst beteende!
Varför inte ta alla människor i sin famn och bli riktiga humanister – som Jesus gjorde!
Varför inte?
Skrivet av Lasse — 04-Jan-2008 @ 03:47