Varför rädd för den sekulära humanismen?
Samtidigt med den viktiga debatten om tro och vetande i Sverige pågår just nu en märklig pseudostrid. Frågan gäller ”vem som äger rätten till humanismen”.
Under en längre tid har vi kunnat notera upprörda känslor över hur förbundet Humanisterna använder begreppet humanism. Senast ut i raden av frustrerade kritiker var Jan Hoff i en debattartikel i Kristianstadsbladet den 21 december. Anklagelserna om begreppsstöld ger oss skäl att påminna om något som vi ofta betonat, nämligen att ”humanism” på svenska har flera olika betydelser.
Det finns minst tre möjliga definitioner av begreppet:
1) Humanism som bildningsideal. Studiet av språk, historia, estetik, filosofi och andra ämnen som går under samlingsbeteckningen humaniora (av nylatinet: ”de studier som gör människan mer mänsklig”).
2) Humanism som allmänmänskligt engagemang för människor (och djur), ett uppmärksammande och uppvärderande av människovärdet och de mänskliga rättigheterna. Denna humanism är givetvis förenlig med (vissa) teologiska ståndpunkter och kan omfattas av såväl religiöst troende som ateister och agnostiker.
3) Humanism som ickereligiös livshållning: ett bejakande av en värld utan gudomliga makter och religiösa dogmer. Denna humanism, som har sina rötter i grekisk naturfilosofi och i upplysningstraditionen, ger människan själv det fulla ansvaret för sin moral och andlighet. Förbundet Humanisterna bejakar humanismen i alla dessa tre bemärkelser.
Vi representerar aktivt humanismen i de två senare betydelserna ovan, men vi profilerar oss genom en humanism i den sistnämnda betydelsen. Innebär det att vi ”kidnappat” humanismen? Vi nekar naturligtvis ingen att kalla sig humanist enligt den första eller andra nämnda definitionen. Kanske är orsaken till den märkliga kritiken i själva verket att förbundet Humanisterna har varit alltför framgångsrika i sin opinionsbildning? Den som till exempel vill kalla sig kristen humanist (alltså humanist i den andra betydelsen ovan) känner sig inte längre bekväm med detta epitet, eftersom förbundet Humanisterna har fått ett starkt genomslag i media de senaste två åren och är Sveriges snabbast växande folkrörelse. Ett möjligt sätt att dämpa oron och förenkla samtalssituationen vore att beskriva oss som ”sekulära humanister”.
Någon invänder kanske att detta är en otillräcklig definition: Man kan vara djupt religiöst troende och samtidigt anse att religionen inte borde spela någon roll i samhällets normer och regelverk. En person med denna syn är sekulär, men knappast intresserad av att vara medlem i förbundet Humanisterna. Förbundet Humanisterna engagerar människor som tror att Gud inte existerar eller som helt enkelt inte har någon uppfattning i frågan. Men även om något abstrakt gudsväsen mot förmodan fanns (en ”första rörare” eller en frånvarande orsak), vore det i våra ögon irrelevant för hur vår tillvaro i världen borde utformas.
Vår syn på existensfrågan är således den kanske minst viktiga aspekten av denna humanistiska livshållning. Behovet av en aktiv humanism uppstår först när människor gör sig till uttolkare av påstådda gudars vilja och direktiv. Desto viktigare är därför att den humanistiska rörelsen förespråkar ett sekulärt samhälle: vi menar att samhället ska organiseras så, att det är fullständigt oberoende och fullständigt neutralt i förhållande till olika hypoteser om Guds existens. Den humanistiska livshållningen omfattar också en sekulär etik, det vill säga uppfattningen att etiska och moraliska normer ska bygga på mänsklig grund i stället för på religiösa fundament. Förbundet Humanisterna förespråkar alltså en sekulär humanism.
