Christer Sturmark

Mogren och Omar skriver att ”äntligen blir fler religiösa”. Om vi håller oss till Sverige är detta givetvis bara ett önsketänkande. Allt fler lämnar kyrkan, allt färre konfirmerar sig eller gifter sig i kyrkan. Det är faktiskt en minoritet som låter sig vigas av en präst idag. Däremot blir de redan troende alltmer konservativa och närmar sig det som brukar kallas fundamentalism.

Mogren och Omar menar också att det är bra att tro på gud, alldeles oavsett om gud existerar eller ej?
Ack så fel. Det är betydligt hälsosammare med en ateistisk och humanistisk livsåskådning?
Statistiken talar ett tydligt språk. Länder med hög procent av ateism hör till de rikaste, hälsosammaste, bäst utbildade och friaste samhällena i världen. Dessa länder har lägst barnadödlighet och mest utvecklad jämställdhet mellan kvinnor och män.
Det är kort sagt hälsosamt med ateism. Starka religiösa föreställningar förenas dåligt med hälsa och välstånd. Dessa slutsatser kräver tydlighet i definitionerna: Begreppet ateism definieras här som ståndpunkten ”tror inte att gud existerar”.
Den ateism som här åsyftas är också frivillig, den har utvecklats på demokratisk väg hos medborgare med fri åsiktsbildning. Detta skiljer den från påtvingad ateism, som till exempel i Nordkorea eller forna Sovjetunionen.

I FN:s Human Development Report 2004 listas 177 länder enligt ett Human Development Index. Skalan mäter livslängd, inkomst per capita, skriv- och läskunnighet, utbildningsgrad, barnadödlighet med mera, och rankar länderna efter dessa variabler.

I rapporten ligger Norge, Sverige, Australien, Kanada och Nederländerna på de fem första platserna. I alla dessa länder finns ett starkt genomslag för ateismen, enligt genomförda attitydundersökningar. Några axplock från statistiken: 64 % av det svenska folket är ateister enligt denna definition. Motsvarande siffra i Frankrike är 44 %,  42 % i Belgien och 39 % i Storbritannien. I Danmark är siffran 48 % och 41 % i Norge och i Australien 25 %[1].
Omformuleras frågan avseende tron på en personlig gud, såsom den kristna guden, blir siffran betydligt högre. I Sverige tror 82 % av befolkningen inte på en sådan gud[2]. Det förvånar kanske ingen, att den livsåskådning som är i majoritet i Sverige är den ateistiska humanismen, låt vara att den inte är uttalad av flertalet.

Men det intressanta här är, att de länder som ligger på de tjugofem första platserna på FN:s Human Development Index, också är de nationer som har högst andel ateistisk befolkning i världen, med två undantag, Irland och USA.

De länder som hamnar på de femtio sista platserna på listan, har ett mycket lågt antal ateistiska medborgare. I länder som Indonesien, Bangladesh, Thailand, Sri Lanka, Malaysia, Nepal, Laos, Afghanistan, Pakistan och Filipinerna är det mindre än 1% av befolkningen som inte tror på gud.

Vad gäller internationell fattigdomsstatistik kan vi konstatera, att av de fyrtio fattigaste nationerna i världen (mätt i procent av befolkningen som lever på mindre än en dollar per dag) var alla utom Vietnam religiösa med mycket låg andel ateism hos medborgarna.[3] De länder som har högst mordstatistik är länder med djupt religiös befolkning, och de länder med lägst mordstatistik sammanfaller med de länder som har störst andel ateistisk befolkning.[4] Sekulära länder har lägst barnadödlighet, och religiösa länder har högst. De tjugofem länder med lägst barnadödlighet har de högsta nivåerna av ateistisk befolkning. De sjuttiofem länder med högst barndödlighet var alla mycket religiösa och hade mycket låg förekomst av ateism hos befolkningen.[5]

Vad kan vi nu dra för slutsatser av detta? Till att börja med bör vi konstatera vilka slutsatser vi inte kan dra. Det råder ett mycket starkt statistisk samband mellan välstånd och ateism. Men vi kan inte dra slutsatsen om ett kausalsamband (orsakssamband) däremellan. Siffrorna visar inte att ateismen är orsak till välstånd och hälsa eller att religiositet är orsak till fattigdom och ohälsa.
Men vi kan dra slutsatser i den andra riktningen: Många religiöst konservativa, oavsett om de är kristna, muslimska, judiska eller hinduer, hävdar att det är nödvändigt att tjäna och underkasta sig Gud för att uppnå ett fredligt och välmående samhälle.

Det gäller likväl ortodoxa rabbiner på Västbanken, Wahhabi-shejker i Saudiarabien, påven i Vatikanen. den kristna högern i USA eller Mormonerna i Salt Lake City. De hävdar att gud och hans vilja måste stå i centrum i samhällslivet för att vi ska kunna säkra en moralisk, framgångsrik, hälsosam och säker samexistens. De menar i regel också, att när många människor i ett samhälle förnekar Gud, uppstår en social nedrustning. Varje socialt ont – brottslighet, fattigdom, dålig utbildning eller AIDS – kan skyllas på bristande gudfruktighet.[6]

Om denna teori stämde, skulle man förvänta sig att de minst religiösa länderna i världen också skulle vara de som drabbas hårdast av brottslighet, fattigdom och sjukdomar. Likaså borde de mest religiösa länderna vara förebilder för samhällelig sundhet.

En jämförelse mellan världens religiösa och icke-religiösa länder visar alltså att så inte är fallet. Länder med högst andel ateister är de mest stabila, fredliga, fria, förmögna och välmående, medan de mest religiösa länderna är de som är mest labila, våldsamma, förtryckande och fattiga.

En uppenbar slutsats av ovanstående statistik är att ateism och sekularism inte resulterar i civilisationens förfall, omoral, lidande och ”sjuka” samhällen. Motsatsen styrks snarare av denna statistik. Vidare är inte religion den enkla och enda vägen till det rättfärdiga samhället, som så ofta framhålls av fundamentalister. Detta är viktigt att framhålla, som motvikt till de övertygelser som ofta presenteras av aktiva troende.

Gudstro kan säkert vara en tröst för den enskilt troende individen, men på samhällsnivå är ateismen betydligt mer hälsosam – oavsett vad Omar och Mogren predikar.

Från Amos Oz bok "Hur man botar en fanatiker":

En person träffar en gammal man som visar sig vara gudfader själv. Han frågar honom:

"Käre Gud,var nu snäll och tala en gång för alla om vem som har den rätta tron?"

Gud svarar:

"Om jag ska säga som det är, min son, så är jag inte religiös. Jag har aldrig varit religiös, jag är inte ens intresserad av religion."

Regeringen har fattat ett beslut som möjligen grundas på okunskap men som nog avslöjar något allvarligare, nämligen en inkonsekvens och irrationalitet i sättet att förhålla sig till människors livsåskådningar. I sämsta fall rör det sig om medveten diskriminering.
Bakgrunden är att det utgår statsbidrag till av regeringen godkända livsåskådningssamfund, i lagtexten omnämnda trossamfund. Denna distinktion är viktig, eftersom begreppet trossamfund inte bara omfattar teistiska samfund.

Regeringen har beslutat att det största livsåskådningssamfundet som företräder den humanistiska livsåskådningen i Sverige, Förbundet Humanisterna med över 5000 medlemmar, inte skall vara berättigat till bidrag. Humanisterna arbetar med grundläggande livsåskådningsfrågor utan inslag av teism.

Det bör i sammanhanget noteras att en klar majoritet av det svenska folket omfattar en icke-teistisk (ateistisk) livsåskådning.  Även Buddhismen är en icketeistisk livsåskådning, varken Humanismen eller Buddhismen accepterar idén om en gudomlig skapare.

Förbundet Humanisterna uppfyller alla praktiska krav vad gäller organisation, medlemsantal etc. för att vara berättigat till bidrag. På vilka grunder väljer då den svenska regeringen att i statsbidragshänseende diskriminera den livsåskådning som omfattar en majoritet av det svenska folket?

Regeringen anger lakoniskt att Humanisterna inte kan erhålla statsbidrag, enligt lagen om stöd till trossamfund, därför att Humanisterna inte är något trossamfund.

Här kan skönjas en inkonsekvens, kanske okunskap eller rentav en medveten önskan att diskriminera humanismen. Regeringen har nämligen i andra ärenden av samma art inte använt begreppet trossamfund på så sätt att Humanismen faller utanför vid en likformig tillämpning.

Uttrycket ”trossamfund” är definierat i lagen som ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. Humanisterna arrangerar inga gudstjänster av lätt insedda skäl. Kan det vara så att detta avgör saken för regeringen?

Nej, regeringen har sedan några år tillbaka valt att inte inkludera kravet på gudstjänster för att göra ett samfund berättigat till detta statsbidrag. Sveriges Buddhistiska samarbetsråd ingår nämligen bland dem som erhåller statsbidrag. Så länge statsbidrag skall delas ut till livsåskådningssamfund är det utmärkt att Buddhisterna får del av sådana medel, oavsett att detta samfund inte håller gudstjänst. Någon gud existerar inte enligt Buddhisternas livsåskådning.

Till bilden hör också att uttrycket ”gudstjänst” måste tolkas i vid bemärkelse, så att även sammankomster i meditativt syfte inkluderas i definitionen (se t ex prop. 1997/98:116 s 20). Meditation (av lat. medita´tio  ‘eftertanke’, ‘reflektera över’) är en självklar del av Humanisternas verksamhet. Att regeringen skulle anse att Humanisterna inte ägnar sig åt reflekterande tankeverksamhet vid sina samman­komster håller vi för osannolikt.

Vilken roll spelar då begreppet ”religiös verksamhet” i lagtexten? Uttrycken ”religion” eller ”religiös” saknar entydig definition i vårt språkbruk. Ur ett sociologiskt perspektiv kan konstateras att det existerar flera olika definitioner.

En definition som sannolikt uppfattas som naturlig för många människor är tron på en eller flera gudar, och en moralkod som tros sanktionerad av ett sådant väsen. En sådan definition exkluderar givetvis Humanismen, liksom Buddhismen. Den definitionen har regeringen uppenbarligen inte valt, eftersom Buddhisterna erhåller statsbidrag.

En annan etablerad definition i den sociologiska diskursen utgår från ett system av metafysiska normer som besvarar vissa fundamentala frågor (se t ex Beardsley eller Inglehart). Dessa definitioner medger möjligheten men inte nödvändigheten av gudsbegrepp.

Då inkluderas givetvis såväl Buddhismen som Humanismen, som ju utgår från metafysiska världen som vikten av mänskliga rättigheter, jämställdhet, individens okränkbarhet etc.

Hur har då regeringen navigerat? När den refererar till ”religiös verksamhet” måste den rimligen också uppge vilken definition av begreppet ”religion” man stöder sig på. Vissa definitioner exkluderar humanism, liksom buddhism - andra definitioner inkluderar båda livsåskådningarna. Det måste stå klart att termen ”religion” inte kan användas för att placera humanism på ena sidan gränsen och buddhism på den andra.

Regeringen måste ompröva sitt beslut. Inte minst för att lösa upp den föreställning som allmänheten kan ha bibringats som en följd av regeringsbeslutet - att regeringen medvetet diskriminerat Sveriges mest utbredda livsåskådning.

Jan Rosén, Professor i civilrätt
Stockholms Universitet

Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna