Irshad Manji och islamofobi-fobin
Den kanadensiska troende muslimen Irshad Manjis bok om islam har just utkommit på svenska. Den engelskspråkiga titeln är ”The trouble with Islam today”, en titel som författarinnan inte längre accepterar.
Hennes instruktioner till det svenska förlaget var glasklara: Det är inte islam eller Koranen som är problemet. Istället måste troende muslimer själva reformera sin tolkning av den heliga skriften och islams traditioner. De andra, väst och de icke-troende eller kristna kan inte göra detta arbete åt muslimerna. Detta är muslimernas eget problem. Muslimerna äger problemet själva.
Manjis nya engelska titel är ”The muslim problem”. Alltså ”Det muslimska problemet” på svenska.
Lisa Bjurvald recenserar boken i Dagens Nyheter, en positiv recension, men hon reagerar instinktivt på titeln ”Det muslimska problemet” och kallar den svenska titeln ”nazistiskt klingande”.
Det är mycket starka ord.
Hur kommer det sig att denna titel utlöser en sådan ryggmärgsreflex? Lek med tanken att vi ser en bok i bokhandeln med titeln ”Det kristna problemet”. Gissningsvis handlar boken om någon av kristendomens teologiska svårigheter, kanske treenigheten eller teodicéproblemet.
Eller kanske handlar boken om kristendomens förändring mot en alltmer evangelikal och kvinnoförtryckande attityd i de länder där kristendomen växer starkast.
Lek med tanken att boken ”Det humanistiska problemet” utkommer i vår. Sannolikt en bok om de frågor som den humanistiska livsåskådningen har svårigheter att svara på.
Låt oss anta att vi ser en bok i bokaffären med titeln ”Det socialdemokratiska problemet”. Vad kan den handla om tro? Antagligen vill författaren hävda att socialdemokratin behöver förnyas/förändras eller hantera vissa frågor bättre.
Få skulle tro att den handlade om att socialdemokraternas existens i Sverige är ett problem. Men Bjurwald tolkar ”Det muslimska problemet” just så. Som om boken hette ”Problemet med muslimerna”. Det gör den inte. Ändå är jag övertygad om att Bjurwalds intentioner är goda.
Vad kan detta bero på? I grund och botten handlar det om vår paralyserande skräck för att kallas islamofober. Ett slags islamofobi-fobi, om man får tillåta sig att leka med orden.
På ett djupare plan är problemet större. Det är uttryck för ett slags dold rasism. Tankemönstret bygger på missuppfattningen att religion är en egenskap – som hudfärg eller kön – snarare än ett självständigt ställningstagande, något som kan diskuteras, ifrågasättas och potentiellt förändras.
Det bygger också på missuppfattningen att muslimer är en folkgrupp. Så är inte heller fallet. Muslimer kan vara indier, indoneser, afrikaner, araber eller konverterade ursvenskar. De behöver inte ha något mera gemensamt än att de betecknar sitt religiösa ställningstagande och sina trossatser som ”muslimska”.
En muslim kan vara vit, svart, lesbisk (som den muslimska författaren Irshad Manji själv), feminist, konservativ, radikal, sekulär, from, rättrogen, socialistisk, liberal, jazzälskare, schackspelare, badmintonproffs eller doktor i teoretisk fysik.
Ingen av dessa identiteter är primärt definierande för en enskild människa.
Vi måste sluta betrakta muslimer som en homogen massa och en singulär folkgrupp. Att en muslimsk författarinna inte kan kalla sin bok för ”det muslimska problemet” utan att riskera jämförelser med nazism är en ytterst oroväckande rasistisk tendens i det svenska kulturklimatet.
Behandla också muslimer som människor!
Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna
