Varför skrämmer fritänkarna?
Idag släpps boken där tjugofyra välkända fritänkare berättar om sin syn på livet, universum, människan, moralen och vetenskapen. Tjugofyra individer som talar om de djupaste existentiella frågorna och som har en sak gemensamt: De tror på en naturlig värld, utan övernaturliga gudar eller magiska krafter.
I boken Personligt – samtal med fritänkare möter vi personer som till exempel Eva Dahlgren, Göran Lambertz, Lena Andersson, Georg Klein, Stellan Skarsgård, Nyamko Sabuni, PC Jersild, Christer Fuglesang, Sture Linnér, Dilsa Demirbag-Sten, Sven Hagströmer, Gudrun Schyman, Åke Ortmark och Hans Bergström.
De är ateister, agnostiker eller betraktar gudsbegreppet som ett meningslöst och/eller irrelevant begrepp. De tror inte på en personlig gud, de tror på mänskliga rättigheter, människans värdighet och egna moraliska ansvar. De tror på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, men inte rätten för religiöst troende att tvinga andra att underordna sig de egna dogmerna.
Dessa personer är helt enkelt fritänkare. Varför skrämmer det så?
Dessa fritänkare får delar av det svenska kulturetablissemanget att tappa både omdöme och fattning. Exemplen är många, men låt oss bara ta ett aktuellt och representativt exempel: Lars Adaktusson, uppvuxen i pingströrelsen, formulerar följande försök till ironisk text i Svenska Dagbladet:
”Nu kommer den, intervjuboken med 24 välkända personer som berättar om sin lyckliga tillvaro utan kärlek […] Hur många människor runt om i världen har inte fått sin tillvaro förstörd på grund av kärleks- och relationsproblem? […]Humanisterna motarbetar således kärleken därför att den i sina uttryck är inhuman och destruktiv. Kärleken passar inte in i ett modernt och upplyst samhälle.”
Som om en icke-religiös livsåskådning är synonymt med kärlekslöshet. Det är chockerande insiktslöst.
Redan Platon etablerade den filosofiska insikten att moralen inte kan komma från Gud, även Kant har formulerat detta i en modernare kontext.
”Är något gott för att Gud påbjuder det, eller påbjuder Gud det för att det är gott?” Vi kan överhuvudtaget inte tala om en god Gud, om vi inte bedömer Gud utifrån en moralisk måttstock som är oberoende av Gud. Om jag trodde att mina religiösa vänner skulle förvandlas till kriminella galningar om de tappar sin gudstro, skulle jag inte våga umgås med dem. Men så är givetvis inte fallet. De agerar gott för att de är goda människor.
Den som agerar efter ett gudomligt diktat, agerar heller inte moraliskt. Ett sådant agerande handlar om fruktan för domen och straffet, underkastelse och i sin förlängning egoism. En äkta moralisk handling måste bygga på om en egen prövning av vad som är rätt, inte på lydnad.
Är det denna insikt som skrämmer så?
Det går alltså att vara god utan Gud. Om vi ser oss omkring i världen idag så föranleder det snarast den motsatta frågan: Går det att vara god med Gud? Från sharialagarna till katolska påvens numera ökända jultal möter vi bara förakt för mänsklig värdighet. I Guds namn.
Men, allt är inte hopplöst: Jag har just kommit hem från en resa i Sydafrika och mött fantastiska människor som gör heroiska insatser för de AIDS-sjuka i kåkstäderna. Dessa outtröttliga välgörare ärr kristna och de hänvisar till sin tro som motivation och drivkraft. Givetvis finns motsvarande engagemang också hos icke-troende, jag har mött det många gånger, men religiös tro kan utan tvekan motivera goda handlingar.
Men det förutsätter att de engagerande människorna bär godheten inom sig.
När Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg möter den sekulära humanismen talar hon om ”hatet mot Gud”. Ännu ett exempel på denna skräckslagenhet inför den naturliga, icke-religiösa livssynen.
Det är uppenbarligen djupt hotfullt för somliga, att den sekulära humanismen idag erbjuder en alternativ formulering av vad det innebär att vara människa. Historiskt sett har teologin haft monopol och tolkningsföreträde på detta område. De troende har alltid utgått från att de representerar ”normalläget”, men nu börjar det svaja. En majoritet av Sveriges befolkning väljer numera att ingå äktenskap utanför kyrkan. Allt fler föräldrar reagerar på att lärare berättar mytologiska historier för deras barn i skolan, men faktiskt låtsas att de är verkliga. Alltfler är kritiska mot att somliga barn placeras i religiösa friskolor där de heliga skrifternas beskrivning av verkligheten är överordnande vetenskapens resultat.
Tidigare har det saknats alternativ. Men idag erbjuder den sekulära humanismen ett rikt, positivt och om man så vill, vackert alternativ till vad det innebär att vara människa. Men det barnatroende kulturetablissemanget vrider sig i vånda.
När ska det offentliga rummets aktörer våga börja tala om religion som en produkt av mänskligt tänkande?
Vid universitetet i Oxford, Institutet för kognitiv antropologi och evolutionsantropologi inleds nu ett forskningsprojekt, ”Explaining religion”, om religionens naturliga ursprung i människors mentala och sociologiska processer. Är det inte dags att börja tala om religion på samma sätt som om andra mänskliga beteenden?
Även på kultursidorna i våra ledande medier. Det finns inget att vara rädd för. Gud finns nog inte, så bejaka istället människan som den fantastiska produkt av evolutionen hon är.
Christer Sturmark, författare och ordförande Humanisterna
Boken Personligt – samtal med fritänkare släpps den 26 januari på Fri Tanke förlag. Fotoutställning på Internet på www.bokenpersonligt.se
