Jesuskulten i det svenska kulturetablissemanget
I dagarna utkom Jonas Gardells bok ”Om Jesus”. Där får vi bland annat veta att Jesus troligen inte hade några tänder. Jag har grubblat flera nätter, men förgäves: jag kan inte för mitt liv förstå hur Jesus tandstatus kan ha någon som helst betydelse för hur man bedömer kristendomens sanningshalt eller moraliska budskap.
Men vurmandet för religion i allmänhet, kristendom i synnerhet och Jesus i extra synnerhet tycks öka. Vi lever alldeles uppenbart i ett skensekulärt Sverige. Visionen om det sekulära samhället är bara ett bländverk, vilket nu är tydligare än någonsin i den svenska kultur- och samhällsdebatten. Denna skensekularism tar sig ibland obehagliga uttryck, som när fyra polismän hämtar en barnläkare som anklagas för mord på ett 25 veckors svårt hjärnskadat spädbarn, eller i den plågsamma tystnad som inträder i debatten när FN den 27 mars antar en resolution som syftar till att göra religionskritik till ett brott.
Den organisation som tydligast tar ställning för yttrandefrihet och människors rätt att slippa religiöst förtryck är förbundet Humanisterna. Men istället för att stötta Humanisternas arbete väljer den svenska staten att förvägra Humanisterna statsbidrag, till skillnad från i stort sett alla andra livsåskådningsorganisationer som uppfyller elementära organisatoriska kriterier. Att Humanisterna är Sveriges snabbast växande folkrörelse tycks inte spela någon roll.
Kanske man måste tro på en Gud för att få statbidrag? Det skulle i så fall vara lagbokens mest bisarra bestämmelse. Men så är inte fallet. De ateistiska buddhisterna erhåller statsbidrag, men inte de ateistiska Humanisterna. Inte ens kulturministern vet varför.
Svenska kyrkan då? Nog borde den stå på Humanisternas sida i kampen mot religiöst förtryck världen över. Nej, istället menar man att Humanisterna ”bara tar upp religionernas avarter” och ”ger en falsk bild av kristendomen”. Det är lika rimligt som att kritisera Amnesty för att organisationen bara uppmärksammar politiskt förtryck. Föreställ er resonemanget: ”Amnestys kritik är ensidig och generaliserande. Varför nämner de aldrig alla de regimer som faktiskt respekterar yttrandefriheten och inte fängslar sina politiska motståndare?”
Det är knappast Amnestys roll att berätta om de regimer eller ideologier som tillåter människor att yttra sig och verka politiskt. Lika lite är det Humanisternas uppgift att berätta om de fall där människor slipper underkasta sig religiösa dogmer.
Humanisternas uppgift är att belysa det religiösa förtryck som förekommer runt om i världen. När det gäller kristendomen, som det svenska kulturetablissemanget nu tycks lockas alltmer av, är det viktigt att inse att den inte representeras av den liberaliserade Svenska kyrkan. Snarare är Svenska kyrkans kristendom en liten marginaliserad ”avart” av kristendomen i världen. Visserligen en avvikelse i positiv riktning, men på inget sätt karakteristisk.
Religioner måste bedömas i sin helhet, som summan av sina positiva och negativa effekter. Den mest utbredda och snabbast växande formen av kristendom i världen är sannerligen ingen ”lättmjölksvariant”. Det är en konservativ och fördömande religion som ser homosexualitet som något ont och syndigt, som ser kvinnor som underlägsna män och förvägrar dem rätten till sin kroppsliga integritet. Den evangelikala kreationiströrelserna i USA ger en fingervisning om kristendomens internationella ansikte. Det gör också Vatikanens ställningstaganden under de senaste månaderna: fördömanden av homosexualitet och feminism, envetet motstånd mot kondomer i kampen mot HIV och stöd för bannlysningen i Brasilien av en mamma och några läkare som lät en nioårig flicka, gravid efter en våldtäkt av styvfadern, genomgå en abort.Det vore på sin plats att den svenska kultureliten vågade möta kristendomens sanna ansikte i världen. I det sammanhanget känns det inte särskilt viktigt huruvida Jesus hade tänder.
Den globala Jesuskulten är allt annat än tandlös.
