Christer Sturmark

I Svenska Kyrkans Tidning uttalar sig Ola Sigurdson om Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”:

-  Det är en aggressiv reaktion på vad de ser som ett hot. Men den bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka.

Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Man blir helt mållös. Vad är det som förmår intellektuella som Sigurdson och andra att fullständigt tappa omdömet när någon vågar antyda att den gud som religionerna bygger sina sanningsanspråk på, inte existerar?

Och hur är det möjligt att uppfatta Humanisternas kampanj som aggressiv? Att säga att ”Gud finns nog inte” är ju betydligt mer ödmjukt än det som sägs från våra svenska predikstolar varje söndag: Gud finns, och Jesus var hans son. Trosvisst och tvärsäkert.

Sigurdson och somliga andra kulturdebattörer tycks också mena att det är helt onödigt att engagera sig i Humanisterna i ett sekulärt land som Sverige. Även det argumentet är helt obegripligt. Bör svenskar inte bli medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar?

När Sigurdson slår fast att Humanisternas argumentation ”bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka” så undrar jag om det verkligen är acceptabelt att en professor i tros- och livsåskådningskunskap yttrar sig så onyanserat, grovt och generaliserande om dem som inte delar hans egen tro.

Rolf Hersson skriver på Newsmill om varför han lämnade Humanisterna. Det är förstås inte meningsfullt att gå i svaromål på Herssons bevekelsegrunder, det står var och en fritt att gå med eller gå ur Humanisterna som det passar. Som ordförande för Humanisterna vill jagl endast klargöra några rena sakfel i hans artikel:

Hersson retar sig på att vi heter ”Humanisterna”, trots att ordet har flera betydelser på svenska. Vi hindrar ingen från att använda begreppet humanism i andra betydelser, men vi hävdar vår rätt att använda ordet i den betydelse som vi gör. Humanisterna har fått sitt namn från den internationella humaniströrelsen International Humanist and Etichal Unuin (www.iheu.org), eftersom vi är dess svenska gren. Detsamma gör British Humanist Association (www.humanism.org.uk), American Humanist Association (www.americanhumanist.org), Humanistischen Verband Deutschlands (www.humanismus.de), Humanist Association of Nepal (www.humannepal.org),  Humanistisch Verbond i Holland (www.humanistischverbond.nl)   för att bara nämna några exempel.

På andra språk än svenska står ordet ”humanism” mer entydigt för en icke-religiös livsåskådning och livsfilosofi, än den mera mångtydiga betydelsen på svenska.

Se till exempel Oxford Dictionary, som definierar humanismen som: ”En livsåskådning och ett förhållningssätt med fokus på mänskliga, snarare än gudomliga eller övernaturliga, frågeställningar.”

Humanism kan på svenska också betyda andra saker. En Humanist kan till exempel vara den som har läst konst- eller litteraturhistoria på universitetet. Hersson trodde möjligen att han gick med i en kulturförening när han sökte sig till Humanisterna (vi sammanblandas tyvärr ofta med kulturföreningen ”Humanistiska förbundet”). Visserligen är många medlemmar i Humanisterna kulturintresserade, men vårt namn kommer från den internationella beteckningen på den Humanistiska livsåskådningen, alltså en icke-religiös och naturalistisk världssyn. Vi gör givetvis inte ensamt anspråk på begreppet ”humanism” och är väl medvetna om att det på svenska kan betyda flera saker, liksom många andra ord i det svenska språket gör. Men Hersson får nog finna sig i att vi använder ordet i den betydelse som vi och resten av världen gör.

Hersson tror också att Förbundet Humanisterna bara organiserar ateister som dessutom skulle vara ”religionshatare” för att använda Herssons eget uttryck. Att kalla Humanister för ”religionshatare” är ett otäckt uttryck för Herssons intolerans. När jag möter en kristen medmänniska utgår jag inte från att hon är ”buddhisthatare” bara för att hon inte delar buddhistens tro, eller vice versa. Här går Hersson över anständighetens gräns..

I Förbundet Humanisterna oss samlas förutom ateister (som alltså tror att gud inte existerar), agnostiker (som varken tror eller inte tror att gud existerar) liksom de många som faktiskt inte funderar över frågan om guds existens, utan helt enkelt anser att religion och politik skall hållas isär, alldeles oavsett vad som startade Big Bang eller möjliggjorde uppkomsten av liv i universum.

Jag möter dagligen människor som använder gudsbegreppet som metafor, för kärleken, för naturen, eller för det gudomligt vackra i konsten och musiken. För många är begreppet gud just en sådan språklig metafor, men Hersson tycks ha fastnat i den filosofiska frågan om Guds existens

Själv utbrister jag ofta ”Gud vad fint!” när jag hör eller ser något jag uppskattar. Men för mig liksom för många andra är detta begrepp något som vi människor skapat själva och som onekligen fyller en utmärkt plats som metafor. Jag tror varken att jag eller någon annan känner sig mindre välkommen hos förbundet Humanisterna, för att vi använder gudsbegreppet på det sättet.

Vidare citerar Hersson ur min bok ”Tro och Vetande 2.0” där jag skriver om ”världens naturlighet och principiella förklarbarhet”. Här har Hersson helt enkelt inte förstått vad jag talar om. Med ”naturlighet” syftar jag på att fenomen i grunden är naturliga. Ta till exempel frågan om fenomenet telepati (tankeläsning). Är detta ett existerande övernaturligt fenomen? Jag menar att antingen existerar telepati och då är det naturligt, eller så existerar det inte. Det är så vetenskapen arbetar. Vi kan göra experiment för att undersöka om telepati fungerar och får vi belägg för det (hittills har alla seriösa försök misslyckats) så kan vi dra slutsatsen ATT det fungerar, men inte HUR det fungerar. Det blir nästa nöt för vetenskapen att knäcka. Bara för att vi inte begriper något så är det inte övernaturligt. Det är bara oförklarat.

När jag skriver om ”principiell förklarbarhet” så menar jag att man bör vara mer ödmjuk än vad Hersson är i sitt omdöme om förklarbarhet.  Det finns oerhört mycket som är oåtkomligt för mänskligt förnuft idag. Men vi kan inte utesluta att det som är oförklarat idag också är oförklarat imorgon. Vi bör vara ödmjuka inför möjligheten att vi kommer att förstå mera av hur saker fungerar.

Vi kan aldrig veta om något kommer att uppdagas eller förklaras, men vi kan inte kategoriskt säga ”detta är principiellt oförklarbart” eller ”detta måste ha orsakats av ett övernaturligt väsen”. Då begränsar vi vår vetgirighet och i förlängningen vårt kunnande.

Hersson anmärker också på att några Humanister har uppmanat till att gå ur Svenska Kyrkan för att slippa betala kyrkoskatten. Jag tycker inte heller att man ska gå ur kyrkan för att slippa kyrkoskatten. Man ska gå ur kyrkan om man inte kan ställa upp på dess läror. Pengarna gör då betydligt mera nytta hos Röda Korset, Hand in Hand, Rädda Barnen eller någon annan biståndsorganisation, istället för att gå till löner för 25.000 präster och andra anställda inom den Svenska Kyrkan. Endast 20% av kyrkans medel går till biståndsverksamhet. Om man satsar samma summa någon annanstans, så går mellan 80-100% till rätt saker.

Så varför ska man då bli medlem i Humanisterna? Det går väl alldeles utmärkt att vara icke-religiös utan att ansluta sig till en organisation. Om jag just tagit mig ur mitt religiösa samfund, varför ska jag gå med någon annanstans?

Av samma skäl som vi går med i Amnesty. Denna vår systerorganisation arbetar huvudsakligen med frågor kring politiskt förtryck i världen, medan Humanisterna arbetar med frågor kring religiöst förtryck i världen.

Men Sverige är väl sekulärt? Humanisterna behövs väl inte här? Med samma argumentation bör vi inte heller gå med i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar. Det resonemanget är svagt. Vi bör solidarisera oss med vår omvärld där både politiskt och religiöst förtryck är ett stort problem. De svenska Humanisterna arbetar också på EU-nivå och har tät kontakt med våra internationella systerorganisationer. Tillsammans kan vi slå vakt om det sekulära samhället.

Om Hersson verkligen är intresserad av vad Humanisterna står för och vill åstadkomma, så rekommenderar jag läsning av vårt manifest på DN Debatt på midsommarafton, med titeln Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle. Om Hersson skriver under på det manifestet, så är han mycket välkommen tillbaka till Humanisterna.

Göran Rosenberg skriver i DN (15/6) med rubriken Är Humanisternas tro värd en mångmiljon-kampanj? och bemöts av undertecknad i DN (18/6) där också Rosenberg replikerar på bemötandet. Tyvärr präglas Rosenbergs båda inlägg av grumligt tänkade och filosofisk okunskap. Detsamma gäller Sandra Ljung med sin artikel Ateismen är också en tro på Newsmill.

Låt mig en gång för alla reda ut den kunskapsteoretiska röra som både Rosenberg och Ljung gör sig skyldiga till att sprida. Jag inleder dock med Rosenbergs övriga missuppfattningar, för att närma mig trosfrågan mot slutet av denna artikel.

Göran Rosenberg fastslår i sitt svar på min replik (DN 18/6) att ”Humanisterna kännetecknas av sin oförmåga att förstå vad religion är och kan vara”. Formuleringen är just så diffus som den bakomliggande substanslösheten i Rosenbergs kritik kräver. Den som kan något om retorik vet också att detta är en klassik förminskningstaktik, när de verkliga sakargumenten tryter. Att till sin meningsmotståndare säga ”Du begriper dig inte på det här” är helt enkelt ett argument som inte går att bemöta, och det vet Rosenberg.

Därför vore det klargörande för debattklimatet om Rosenberg kunde vara mer konkret i sin kritik av Humanisterna och svara på två frågor:

1) Exakt vad är det som Humanisterna inte förstår sig på vad gäller religion?

2) Exakt vilken del av Humanisternas kritik av vissa religiösa handlingar, värderingar och dogmer anser Rosenberg vara obefogad?

Vidare skriver Rosenberg att Humanisterna inte ”förstår innebörden av sin egen propaganda”. Notera ordvalet ”propaganda”. Så skriver man om man är frustrerad över något utan att kunna sätta fingret på varför, eftersom ordet ”propaganda” har så negativa konnotationer. Men visst har han rätt i sak, Humanisterna framför ett politiskt budskap som går ut på att vi eftersträvar ett mångkulturellt sekulärt samhälle där ingen religion upphöjs till norm och där alla människor bemöts med samma respekt oavsett ursprung, kultur eller livsåskådning. Vi ”propagerar” för detta på samma sätt som alla politiska rörelser propagerar för det samhälle eller de politiska ideal de företräder.

Rosenberg fortsätter att tolka det som att vi vill peka ut ”judar och muslimer”. Obegripligt. Han tycks helt ha missat att vi presenterar de tre symboler som över hela världen representerar de tre abrahamitiska världsreligionerna: judendomen, islam och kristendomen. Gemensamt för dessa religioners anhängare är att de tror på en enda gud som griper in i människors liv (se Nationalencyklopedin).

Humanisternas kampanj försöker visa att judendom och islam båda är svenska religioner idag, precis på samma sätt kristendomen historiskt har ansetts vara Sveriges religion (därav det kristna korset i den svenska flaggan). Begriper inte Rosenberg att själva poängen med symbolspråket är att betraktaren i första ögonblicket ska se den svenska flaggan, för att i nästa ögonblick inse att det faktiskt är ett kristet kors? Och därmed reflektera över att religioner påverkar vår vardag, vårt samhälle och vår politik mer än vi kanske är medvetna om? Rosenbergs projektioner om judar och muslimer är omöjliga att kommentera. Dem får han helt enkelt hantera själv, och inte försöka kleta på Humanisterna.

Personligen tror jag att han är ganska ensam om dem: Häromdagen mötte jag en ung muslimsk kvinna i slöja som sa att hon uppskattade vår kampanj. Hon sa till mig att ”visserligen tror jag att ni har fel, jag tror att Gud existerar. Men jag känner mig inkluderad i er kampanj. Vi muslimer fick vara med, ni visar att också islam är en svensk religion”. En vuxen och mogen reaktion tycker jag.

Rosenberg skriver vidare: ”Som exempel på problem som Humanisterna har med människor som tror att Gud nog finns hänvisar Sturmark till främmande länder. Ett huvudsakligen icke-svenskt problem således. Så varför då en mångmiljonkampanj i Sverige?” Osedvanligt aningslöst. Som framgår av vårt sekulära manifest på DN Debatt på midsommarafton är inte religioners inflytande enbart ett problem i andra länder. Det redovisar vi med all önskvärd tydlighet där, så jag upprepar det inte här. Men Rosenberg tycks anse att man inte ska engagera sig i dessa frågor eftersom problemen är mycket större i andra länder än i Sverige. Det en märklig hållning. Bör vi svenskar inte vara medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar?

Jag har svårt att förstå ett sådant begränsat lokalperspektiv. Vi lever i en globaliserad värld och har all anledning att bry oss om vad som händer i vår omvärld. Därför bör man stödja Humanisterna också i Sverige.

Rosenberg skriver också ”…vilka religioner bör vi ha anledning att frukta också här?”. Rosenberg verkar tro att Humanisternas agenda handlar om vilken religion som är mest eller minst problematisk, eller huruvida man tror eller inte tror på Gud. Detta är en grov förenkling. Skiljelinjen går inte mellan den som tror och den som inte tror. Inte heller mellan islam och kristendom eller hinduism och judendom. Skiljelinjen går mellan den som respekterar det sekulära samhällets princip och den som inte gör det.

Vi formulerar det så här i vårt sekulära manifest på DN Debatt: ”Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.” Detta är det samhälle Humanisterna vill ha. Varför är detta så provocerande för Rosenberg?

Slutligen, Göran Rosenberg (liksom Sandra Ljung på Newsmill) tycks ganska okunnig (eller låtsas okunnig) om elementär kunskapsteori. Han använder begreppet ”tro” i flera olika betydelser samtidigt. Begreppet ”tro” kan betyda (minst) två olika saker:

1) Tro som kognitivt försanthållande. I denna betydelse av ordet ”tro” är alla försanthållanden om verkligheten trossatser. Tron att den abrahamitiske guden existerar/inte existerar, tron att Zeus, Tor, Oden, Shiva eller Snömannen existerar/inte existerar, tron att solen ska gå upp imorgon eller att inget kan färdas snabbare än ljuset, tron att evolutionsteorin korrekt beskriver arternas uppkomst eller att Big Bang har gått till ungefär så som forskarna beskriver det, är alla kognitiva försanthållanden om verkligheten. Vad som skiljer dem åt är graden av evidens. Kognitiva försanthållanden kan vara mer eller mindre välgrundade. Detta är det enda som skiljer dem åt i strikt kunskapsteoretisk mening. I denna mening är ateismen, liksom allt annat, en tro. Det blir närmast en slags rödvinsfilosofi: ”Du kan inte bevisa att du inte började existera för tre minuter sen, med alla dina minnen inprogrammerade från början! Det är bara en tro att så inte är fallet. Du kan inte bevisa att någonting alls existerar utanför ditt medvetande”. Och så vidare. Men Rosenberg avser knappast att leverera sådana filosofiska banaliteter. Han menar något annat med ”tro”. Så låt oss då se på den andra betydelsen av ordet.

2) Tro som religiöst förhållningssätt till världen. I denna mening kan ateismen aldrig vara en tro. Ateismen är enbart ett kognitivt försanthållande om guds existens. Gudsbegreppet måste dessutom först definieras, innan ateismen kan formuleras. Rosenberg är sannolikt själv ateist i förhållande till Tor och Zeus. Ur ateismen följer absolut inget annat. Man kan vara ateist och samtidigt kommunist, liberal, konservativ, biståndsarbetare, altruist, egoist eller precis vad som helst. Man kan tro på reinkarnation, astrologi och leviterande munkar och fortfarande vara ateist (dock inte omfatta den humanistiska livsåskådningen som stipulerar att man bör tro på endast det som det finns goda skäl att hålla för sant). Att ateism överhuvudtaget existerar som begrepp beror bara på religionens historiska grepp om människorna och vår kultur. Ateism är per definition det ursprungligt naturliga tillståndet. Varför skulle man förutsätta existensen av ett väsen som inte tillför något förklaringsvärde?

Jag föreslår att Rosenberg gör följande enkla tankeexperiment, så kanske relationen mellan ateism och gudstro klarnar:

Tänk dig en person, helt ofärgad av och ovetande om den kristna teologin och Bibelns berättelser. Denna person aldrig har hört talas om religion, skapelsemyter eller gudar. Hon promenerar i en park och njuter av naturens mångfald och den rikedom som evolutionen har frambringat. Så möter hon en kristen person som berättar att någonstans i vår tillvaro (eller utanför vår tillvaro) finns ett slags personligt väsen med ett okroppsligt medvetande, som vill något med människors liv och förmår ingripa i enskildas livssituation. Detta personliga medvetande sände dessutom sin enfödde son till jorden för våra synders skull, för ca 2000 år sedan.

Denna person lyssnar noga på vad den kristne har att berätta, och säger sedan: ”Nej, det där tror jag inte på, det förefaller inte troligt. Snarare osannolikt.” Menar Rosenberg verkligen att båda dessa personer i parken ger uttryck för olika slags religiös tro? Det torde vara uppenbart för alla att ateism inte är en tro i den mening som de försöker hävda. Att påstå detta är samma sorts logiska felslut som att påstå ”att inte spela fotboll är också en sport.” eller ”att inte samla frimärken är också en hobby”. Rosenbergs argumentation blir tyvärr alltför grumlig i denna fråga.

Jag har vanligtvis höga tankar om Rosenbergs skarpa analyser. Men denna gång presterar han under sin egen standard.

Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.

Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.

Varför är det viktigt med ett sekulärt samhälle? Därför att det är den enda samhällsform som visar samma självklara respekt för alla människor, oavsett deras kulturella eller religiösa bakgrund. I det sekulära samhället råder religionsfrihet, rätten att tro på vilken gud man vill – men också rätten att inte tro på någon gud alls.

Det sekulära samhället uppmuntrar till kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn.

Det sekulära samhället bejakar mångfald - men olika kulturella uttryck och levnadssätt är eftersträvansvärda bara om de är fritt valda av alla inblandade. Om kollektivets identitet värderas högre än individens rättigheter, blir hyllandet av mångfalden i praktiken inget annat än ett försvar för olikheter mellan grupper med ett samtidigt krav på likriktning och tvång för individer. Det vi kallar tolerans förvandlas då lätt till hänsynslöshet. FN:s Human Development Index talar sitt tydliga språk: den sekulära ordningen är betydligt mer human än samhällen styrda av religiösa dogmer.

Är religion och religiösa motsättningar ett stort problem i Sverige? Mot bakgrund av vad som händer ute i världen, vore det oerhört förmätet att hävda det. De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej - har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.

För alltför många människor på jorden innebär religionen däremot ett tvång att underordna sig andras uppfattningar om Guds vilja. Kvinnor stenas till döds enligt Sharialagar. Flickskolor raseras av talibaner i Guds namn. 70.000 kvinnor dör i sviterna av illegala aborter varje år. De som överlever fördöms av prästerskapet eller kastas i fängelse i många katolska länder. I flera länder fängslas och trakasseras homosexuella; på vissa håll riskerar de till och med att avrättas. Vi läser dagligen om misshandlade HBT-aktivister och Prideparader som förbjuds av religiösa skäl.

Humaniströrelsens viktigaste kamp utspelar sig därför på den globala scenen. Men också i Sverige kränks mänskliga rättigheter med hänvisning till religion eller tradition, kränkningar som inte får bagatelliseras. En rapport visar att var tionde flicka i årskurs nio utsätts för hedersförtryck i Stockholm. De hotas av våld, får inte välja kamrater, kan tvingas till äktenskap eller förbjuds delta i viss undervisning, till exempel om sex och samlevnad. Skälen är religiösa och/eller kulturella. Idag accepterar samhället sådan könsapartheid inom skolväsendet, även om det nu förbereds lagförslag för att komma tillrätta med problemet.

Vissa religioner kräver omskärelse av barn. Kvinnlig könsstympning är förbjudet, men att diskutera manlig omskärelse är tabubelagt. Detta trots att det är ett smärtsamt ingrepp och en kränkning av ett barns kroppsliga integritet. Inget barn skulle behöva utstå att dess föräldrar märker dem för livet som en religiös symbolhandling.

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på pappret inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organdonation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.

Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund. Detta trots att över 80% av Sveriges befolkning inte är religiös.

Den internationella humaniströrelsen kan beskrivas som ett Amnesty med sekulära förtecken, där människans frihet från religiös indoktrinering och religiöst förtryck står i centrum. Också den svenska grenen, förbundet Humanisterna, växer kraftigt sedan några år tillbaka. Allt fler människor inser att det sekulära samhället ständigt behöver försvaras och upplysningstanken spridas. Etiska och existentiella frågor är alltför viktiga för att bara lämnas åt religiösa representanter eller maktinstanser, som så länge har ägt tolkningsföreträdet.

Men motkrafterna är starka. Nyligen antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer kritik av religioner. Slår det synsättet igenom kan i förlängningen all diskussion om religiöst motiverat förtryck av kvinnor och homosexuella, hedersvåld, religiös omskärelse och andra religiösa påbud utmålas som ”hädelse”.

Ute i världen växer religionernas inflytande. Katolska kyrkan vinner allt fler anhängare i Afrika. I Sydamerika gör evangeliska frikyrkor nya inbrytningar. Globalt sett växer islam snabbast av alla religioner.

Mot dessa religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka, står humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.

Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.

Lena Andersson, författare och skribent
Hans Bergström, f d chefredaktör DN
Eva Dahlgren, kompositör och textförfattare
Christer Fuglesang, astronaut
Sven Hagströmer, finansman och entreprenör
PC Jersild, författare och läkare
Morgan Johansson, f d socialtjänstminister, riksdagsledamot
Sara Larsson, redaktör tidskriften Humanisten
Nina Lekander, journalist
Stellan Skarsgård, skådespelare
Christer Sturmark, ordförande Humanisterna
Björn Ulvaeus, textförfattare

Igår mötte jag Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund i en TV-debatt om Humanisternas kampanj www.gudfinnsnoginte.se. Vem som vann? Bedöm själva (ca 6 min in i sändningen, efter tennis-snacket).

Det är roligt att se hur mycket diskussioner som startar runt Humanisternas kampanj www.gudfinnsnoginte.se. Och de kristna känner sig kränkta, det är tråkigt och lite konstigt, eftersom vi medvetet valt att göra en mycket ödmjuk kampanj som säger "Gud finns nog inte". Detta trots att präster runt hela landet predikar i kyrkorna att Gud finns. Aldrig har jag hört någon präst säga från predikostolen att ”Gud finns nog!” eller ”Jesus är kanske hans son!”.

Vi Humanister är utan tvekan mer ödmjuka än så, med vår försiktiga formulering ”Gud finns nog inte”. Vi kan ju inte veta säkert att något INTE existerar, det är kunskapsteoretiskt omöjligt att bevisa icke-existens.

Igår mötte jag ett gäng muslimer från Ibn Rushd studieförbund. De är utan tvekan betydligt mer intellektuellt nyfikna och nyanserade än många av de kristna som tydligen inte tål Humanisternas kampanj just nu. Det kanske inte är så konstigt att muslimer i historiskt perspektiv har bidragit så oerhört mycket mer till vetenskapens och filosofins utveckling än kristendomen.

Ibn-Rushd föddes i Córdoba i Spanien år 1126, och är en av den muslimska världens stora tänkare. Jag tror att vi kommer få se en renässans för Ijtihad, den muslimska kulturens begrepp för kritiskt tänkande och filosofisk reflektion. DE unga muslimer jag mötte igår gjorde mig optimistisk på den punkten.

Men så var det de svenska kristna som känner sig kränkta av vår kampanj. Kanske vore det dags för dem att ge upp sina absoluta sanningsanspråk, och välkomna den sekulärhumanistiska livsåskådningen in i värmen. Som den kloka prästen Sara Blom sa till mig idag i radiodebatten på P4 Extra: Det är klart att Humanisternas ska ha del av samma stöd från staten som pingströrelsen, buddhisterna etc.

Kulturminister Liljeroth ansvarar för detta stöd och hon vet att det inte finns några som helst sakliga skäl att diskriminera en sekulär livsåskådning i förhållande till de andra. Likvärdighetsprincipen ska alltid gälla. Hon vet att hon skulle förlora debatten om hon skulle ta den med mig. Därför vågar hon inte ställa upp.