Christer Sturmark

I Svenska Kyrkans Tidning uttalar sig Ola Sigurdson om Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”:

-  Det är en aggressiv reaktion på vad de ser som ett hot. Men den bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka.

Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Man blir helt mållös. Vad är det som förmår intellektuella som Sigurdson och andra att fullständigt tappa omdömet när någon vågar antyda att den gud som religionerna bygger sina sanningsanspråk på, inte existerar?

Och hur är det möjligt att uppfatta Humanisternas kampanj som aggressiv? Att säga att ”Gud finns nog inte” är ju betydligt mer ödmjukt än det som sägs från våra svenska predikstolar varje söndag: Gud finns, och Jesus var hans son. Trosvisst och tvärsäkert.

Sigurdson och somliga andra kulturdebattörer tycks också mena att det är helt onödigt att engagera sig i Humanisterna i ett sekulärt land som Sverige. Även det argumentet är helt obegripligt. Bör svenskar inte bli medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar?

När Sigurdson slår fast att Humanisternas argumentation ”bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka” så undrar jag om det verkligen är acceptabelt att en professor i tros- och livsåskådningskunskap yttrar sig så onyanserat, grovt och generaliserande om dem som inte delar hans egen tro.