Christer Sturmark

Jag har flyttat min blogg till min hemsida www.sturmark.se. Välkomna dit!

Några har hört av sig och reagerat på att jag kallar Svenska kyrkan för ”extrem”. Som framgår av sammanhanget i artikeln så använder jag inte ordet ”extrem” i någon negativ bemärkelse. Jag använder det i sin ursprungliga statistiska betydelse. Enklast kan det förklaras så här:

Tänk dig en skala från vänster till höger. Längst till vänster finns de mest teologiskt fundamentalistiska och värdemässigt ultrakonservativa. Längst till höger på skalan finns de mest teologisk liberala och värdemässigt sekulära och progressiva. Placera sedan in världens alla kristna kyrkor på denna skala. Fram träder någon form av fördelningskurva. I båda ändarna finns extremvärden och någonstans på skalan ligger medelvärdet. Den Svenska kyrkan hamnar bland extremvärdena till höger på skalan. Den är således inte representativ för kristenheten.

Givetvis tycker jag det är mycket bra att kyrkan hamnar där på skalan istället för någon annans . Den tycker att samkönade äktenskap är (nästan) ok. Den tycker att kvinnor ska ha samma status som män och dess präster (med några få undantag) anser att deras ämbete ska vara öppet för kvinnor. Egentligen skulle svenska kyrkans lära lika gärna kunna vara skriven av John Lennon och Yoko Ono: Peace, Love, Understanding, Rock´n Roll. Ok, det sprack på Rock´n Roll. Svenska kyrkan är alltför tråkig.

Men bortsett från det så ligger dess lära inte långt ifrån John Lennon och den sekulära humanismen. Men glöm inte att det var Lennon som skrev:

Imagine there’s no Heaven
It’s easy if you try
No hell below us Above us only sky
Imagine all the people
Living for today

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace

Man kan fråga sig varför den svenska kyrkan ens kallar sig kristen. Om en präst inte tror på Jesu uppståndelse, så är han eller hon inte Kristen I egentlig mening. Det blir en slags förskjutning av begreppsapparaten som vi sällan accepterar i andra språkliga sammanhang.

Om din kompis berättar att hon är vegetarian för hon gillar djur och sen gärna käkar en entrecote till middag så har du nog anledning att be henne överväga att kalla sig vegetarian.

Jag är mycket glad över den väg som den svenska kyrkan har slagit in på, jämfört med resten av världens kyrkor. Men jag skulle önska att den svenska kyrkan inte försökte låtsas som att den är representativ för kristenheten i världen, utan stället gjorde gemensam sak med Humanisterna i kritiken mot den typiska kristendomen. Jag inser att det bär emot att kritisera sina trosbröder och -systar, men att tiga om kristendomens negativa människosyn i en stor del av världen är inget alternativ.

Istället för att kritisera Humanisterna för att "bara tala om religionernas avarter" borde vi gemensamt kritisera dessa negativa konsekvenser.

Nu har ärkebiskop Anders Wejryd också gett sig in i debatten om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte (Facebookgruppen har snart 13.000 medlemmar). Ärkebiskopen uttalar sig i tidningen Dagen i en intervju under politikerveckan i Almedalen.

Jag har träffat ärkebiskopen flera gånger och haft flera samtal med honom. Jag tycker att han är en mycket sympatisk man som egentligen är sekulär humanist innerst inne, men som har valt att arbeta inom ramen för den svenska kyrkan, liksom hans företrädare K G Hammar. Min bedömning är att båda egentligen är humanister. Låt oss kalla dem kryptohumanister.

När den frireligiösa tidningen Dagen ber honom att uttala sig om Humanisterna, så säger han att ”Humanisterna gör självmål med sin kampanj” (egentligen tror jag att han menar att vi siktar rätt och träffar säkert). Han drar också till med att ”Humanisterna inte har förstått vad religion är”, ett tamt och innehållslöst argument som egentligen inte betyder någonting. Att sedan många medlemmar i Humanisterna, inte minst i styrelsen, har mycket omfattande erfarenheter av religion indikerar förstås något helt annat. Men vad ska han säga när Dagen frågar? Han kan ju inte gärna säga något annat. Någon kritik med innehåll har han inte.

Lets face it: Den sekulära humanismen har för länge sedan vunnit i den svenska kyrkan. Man behöver varken tro på gud eller de kristna dogmerna för att vara medlem eller aktiv i den svenska kyrkan Varken Hammar eller Wejryd tror förstår på allvar att Jesus föddes av en jungfru och återuppstod från de döda (och trollade lite däremellan). Som metafor eller litterär berättelse, visst. Som historiska händelser, nej.

Den svenska kyrkan har fortfarande en del renhållningsarbete att göra, det finns fortfarande unkna reaktionära krafter kvar inom organisationen. Kvinnoprästmotståndare, eller som prästen i Bromma som i en debatt med mig för några månader sen berättade att homosexualitet en är sjukdom.

Men på det stora hela har den svenska kyrkan mycket lite med kristendom att göra. Gör inte misstaget att tro att svenska kyrkan representerar den typiska kristendomen. Den är i själva verket representant för en ytterst marginell och ganska extrem tolkning av kristendomen. Självklart är den extrem åt ett positivt håll: Om all kristendom (eller religion överhuvudtaget) vore som den svenska kyrkans tolkning av religion skulle den humanistiska rörelsen inte behövas i samma utsträckning (jo föresten, renhållningen inom diverse new age, vidskepelse och pseudovetenskap skulle fortfarande behövas).

Problemet är bara att kristendomens ansikte ser mycket annorlunda ut än det som Svenska kyrkan med Wejryd i spetsen visar upp. Den är reaktionär, förtryckande mot kvinnor, föraktfull mot människor som lever i kärlek med samma kön, och orsakar onödigt lidande för miljontals människor över hela världen. Jag behöver väl knappast påminna om vad Benedictus XVI ställer till med, denne kultledare för den världsomspännande Jesuskult som kallas katolska kyrkan. Nyckelorden är AIDS, illegala aborter, stamcellsforskning, homosexuella, eutanasi, kondomer mm.

Anders Wejryd, det kommer den dag då du inte längre är ärkebiskop i Svenska kyrkan. Då kanske tiden är mogen att ta steget fullt ut. Välkommen som medlem i Humanisterna då.

Susanne Wigorts Yngvesson är lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm. Häromdagen skrev hon en kolumn i Svenska Dagbladet om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. Hennes text är som väntat färgad av hennes förakt för oss otrogna, vi som inte tror på hennes gud. Tyvärr är den karaktäristisk för en viss typ av kritik som riktas mot Humanisterna just nu. Kritiker som inte delar vår syn på Guds existens och som helt enkelt inte kan låta bli att använda det grova artilleriet när de kritiserar vår strävan efter det sekulära samhället. Det är verkligen fascinerande att gudsförnekelse kan utlösa sådana starka känsloreaktioner hos vanligtvis omdömesgilla intellektuella år 2009.

Mitt svar kan läsas Svenska dagbladet idag. Men jag vill här ta upp ett typiskt exempel ur Yngvessons text, som inte fick plats i papperstidningen. Yngvesson skriver:

”Som exempel på ett av de hot som religionerna utgör använder de FN:s råd för mänskliga rättigheter som tidigare antog en resolution som fördömer kritik av religioner, den så kallade hädelseparagrafen. Resolutionen i sig är värd att kritisera, vilket också har skett inom den muslimska och kristna världen. Vad Humanisterna inte berättar är att resolutionen togs bort i våras, före konferensen Durban II, mycket tack vare kritik från bland andra muslimska och kristna ledare världen över. Vad har Humanisterna för intresse av att dölja det?”