Teolog till attack i SvD
Susanne Wigorts Yngvesson är lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm. Häromdagen skrev hon en kolumn i Svenska Dagbladet om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. Hennes text är som väntat färgad av hennes förakt för oss otrogna, vi som inte tror på hennes gud. Tyvärr är den karaktäristisk för en viss typ av kritik som riktas mot Humanisterna just nu. Kritiker som inte delar vår syn på Guds existens och som helt enkelt inte kan låta bli att använda det grova artilleriet när de kritiserar vår strävan efter det sekulära samhället. Det är verkligen fascinerande att gudsförnekelse kan utlösa sådana starka känsloreaktioner hos vanligtvis omdömesgilla intellektuella år 2009.
Mitt svar kan läsas Svenska dagbladet idag. Men jag vill här ta upp ett typiskt exempel ur Yngvessons text, som inte fick plats i papperstidningen. Yngvesson skriver:
”Som exempel på ett av de hot som religionerna utgör använder de FN:s råd för mänskliga rättigheter som tidigare antog en resolution som fördömer kritik av religioner, den så kallade hädelseparagrafen. Resolutionen i sig är värd att kritisera, vilket också har skett inom den muslimska och kristna världen. Vad Humanisterna inte berättar är att resolutionen togs bort i våras, före konferensen Durban II, mycket tack vare kritik från bland andra muslimska och kristna ledare världen över. Vad har Humanisterna för intresse av att dölja det?”
Givetvis har Yngvesson fel i sak. Resolutionen antogs av FN:s råd för mänskliga rättigheter vid den 10:e sessionen i Genève 2-27 mars 2009. (Här finns resolutionen i sin helhet, se särskilt sid 78. Den 11:e sessionen gick av stapeln den 2-19 juni och har på intet sätt dragit tillbaka någon resolution från tidigare session. (Här finns den 11:e sessionens resolution i sin helhet.) Nästa teoretiskt möjliga tillfälle för en ny resolution som tar ställning i frågan är den 12:e sessionen som börjar den 12 september. Inget talar för att så kommer att ske.
Däremot försökte några länder inkludera några meningar från resolutionen i dokumentet från den konferens som kom att kallas ”Durban II”. Det lyckades inte, så konferensens dokument innehåller inte några hänvisningar till resolutionen. Detta är antagligen vad Yngesson har missuppfattat som ett tillbakadragande, och som föranleder att hon vill tillskriva Humanisterna ett misstag i denna sakfråga.
Som vi har konstaterat så har Yngveson fel, men låt oss hypotetiskt anta att hon haft rätt. Låt oss anta att vi skrivit fel i vår debattartikel. Konstaterar Yngvesson alltså endast att Humanisterna har fel? Nej. Hon skriver:
”Vad Humanisterna inte berättar är att resolutionen togs bort i våras” och ”Vad har Humanisterna för intresse av att dölja det?” (mina kursiveringar)
Hennes behov av att misstänkliggöra oss är så starkt att hon inte drar sig för att insinuera att vi medvetet försöker mörka något, att vi medvetet har en speciell dold agenda med att dölja fakta. Egentligen är detta oerhört fascinerande. Yngvesson är lektor i etik vid teologiska högskolan i Stockholm. Ett yrke som borde förpliktiga till nyanser och hederlighet i ett meningsutbyte av detta slag. Men dylika sluggerargument finner hon adekvata. Som framgår av mitt svar i Svenska Dagbladet är hon inte ensam om att tillgripa denna sorts intellektuellt ohederliga debatteknik.
Den fråga som hänger kvar i luften, och som många av oss Humanister ställer oss är: Vad är det som provocerar så till den milda grad att vanligtvis omdömesgilla personer så fullständigt tappar omdömet? Vad är det som skrämmer så i tanken om ett samhälle där alla har rätt till sin egen tro, utan att det upphöjs till norm att tro på ett visst sätt? Ett samhälle där man bejakar mångfald men tillerkänner människor rättigheter som individer snarare än som medlemmar av religiösa eller kulturella kollektiv? Detta är vad Humanisterna eftersträvar och opinionsbildar om. Tänk att det skrämmer så.
