Christer Sturmark

Mogren och Omar skriver att ”äntligen blir fler religiösa”. Om vi håller oss till Sverige är detta givetvis bara ett önsketänkande. Allt fler lämnar kyrkan, allt färre konfirmerar sig eller gifter sig i kyrkan. Det är faktiskt en minoritet som låter sig vigas av en präst idag. Däremot blir de redan troende alltmer konservativa och närmar sig det som brukar kallas fundamentalism.

Mogren och Omar menar också att det är bra att tro på gud, alldeles oavsett om gud existerar eller ej?
Ack så fel. Det är betydligt hälsosammare med en ateistisk och humanistisk livsåskådning?
Statistiken talar ett tydligt språk. Länder med hög procent av ateism hör till de rikaste, hälsosammaste, bäst utbildade och friaste samhällena i världen. Dessa länder har lägst barnadödlighet och mest utvecklad jämställdhet mellan kvinnor och män.
Det är kort sagt hälsosamt med ateism. Starka religiösa föreställningar förenas dåligt med hälsa och välstånd. Dessa slutsatser kräver tydlighet i definitionerna: Begreppet ateism definieras här som ståndpunkten ”tror inte att gud existerar”.
Den ateism som här åsyftas är också frivillig, den har utvecklats på demokratisk väg hos medborgare med fri åsiktsbildning. Detta skiljer den från påtvingad ateism, som till exempel i Nordkorea eller forna Sovjetunionen.

I FN:s Human Development Report 2004 listas 177 länder enligt ett Human Development Index. Skalan mäter livslängd, inkomst per capita, skriv- och läskunnighet, utbildningsgrad, barnadödlighet med mera, och rankar länderna efter dessa variabler.

I rapporten ligger Norge, Sverige, Australien, Kanada och Nederländerna på de fem första platserna. I alla dessa länder finns ett starkt genomslag för ateismen, enligt genomförda attitydundersökningar. Några axplock från statistiken: 64 % av det svenska folket är ateister enligt denna definition. Motsvarande siffra i Frankrike är 44 %,  42 % i Belgien och 39 % i Storbritannien. I Danmark är siffran 48 % och 41 % i Norge och i Australien 25 %[1].
Omformuleras frågan avseende tron på en personlig gud, såsom den kristna guden, blir siffran betydligt högre. I Sverige tror 82 % av befolkningen inte på en sådan gud[2]. Det förvånar kanske ingen, att den livsåskådning som är i majoritet i Sverige är den ateistiska humanismen, låt vara att den inte är uttalad av flertalet.

Men det intressanta här är, att de länder som ligger på de tjugofem första platserna på FN:s Human Development Index, också är de nationer som har högst andel ateistisk befolkning i världen, med två undantag, Irland och USA.

De länder som hamnar på de femtio sista platserna på listan, har ett mycket lågt antal ateistiska medborgare. I länder som Indonesien, Bangladesh, Thailand, Sri Lanka, Malaysia, Nepal, Laos, Afghanistan, Pakistan och Filipinerna är det mindre än 1% av befolkningen som inte tror på gud.

Vad gäller internationell fattigdomsstatistik kan vi konstatera, att av de fyrtio fattigaste nationerna i världen (mätt i procent av befolkningen som lever på mindre än en dollar per dag) var alla utom Vietnam religiösa med mycket låg andel ateism hos medborgarna.[3] De länder som har högst mordstatistik är länder med djupt religiös befolkning, och de länder med lägst mordstatistik sammanfaller med de länder som har störst andel ateistisk befolkning.[4] Sekulära länder har lägst barnadödlighet, och religiösa länder har högst. De tjugofem länder med lägst barnadödlighet har de högsta nivåerna av ateistisk befolkning. De sjuttiofem länder med högst barndödlighet var alla mycket religiösa och hade mycket låg förekomst av ateism hos befolkningen.[5]

Vad kan vi nu dra för slutsatser av detta? Till att börja med bör vi konstatera vilka slutsatser vi inte kan dra. Det råder ett mycket starkt statistisk samband mellan välstånd och ateism. Men vi kan inte dra slutsatsen om ett kausalsamband (orsakssamband) däremellan. Siffrorna visar inte att ateismen är orsak till välstånd och hälsa eller att religiositet är orsak till fattigdom och ohälsa.
Men vi kan dra slutsatser i den andra riktningen: Många religiöst konservativa, oavsett om de är kristna, muslimska, judiska eller hinduer, hävdar att det är nödvändigt att tjäna och underkasta sig Gud för att uppnå ett fredligt och välmående samhälle.

Det gäller likväl ortodoxa rabbiner på Västbanken, Wahhabi-shejker i Saudiarabien, påven i Vatikanen. den kristna högern i USA eller Mormonerna i Salt Lake City. De hävdar att gud och hans vilja måste stå i centrum i samhällslivet för att vi ska kunna säkra en moralisk, framgångsrik, hälsosam och säker samexistens. De menar i regel också, att när många människor i ett samhälle förnekar Gud, uppstår en social nedrustning. Varje socialt ont – brottslighet, fattigdom, dålig utbildning eller AIDS – kan skyllas på bristande gudfruktighet.[6]

Om denna teori stämde, skulle man förvänta sig att de minst religiösa länderna i världen också skulle vara de som drabbas hårdast av brottslighet, fattigdom och sjukdomar. Likaså borde de mest religiösa länderna vara förebilder för samhällelig sundhet.

En jämförelse mellan världens religiösa och icke-religiösa länder visar alltså att så inte är fallet. Länder med högst andel ateister är de mest stabila, fredliga, fria, förmögna och välmående, medan de mest religiösa länderna är de som är mest labila, våldsamma, förtryckande och fattiga.

En uppenbar slutsats av ovanstående statistik är att ateism och sekularism inte resulterar i civilisationens förfall, omoral, lidande och ”sjuka” samhällen. Motsatsen styrks snarare av denna statistik. Vidare är inte religion den enkla och enda vägen till det rättfärdiga samhället, som så ofta framhålls av fundamentalister. Detta är viktigt att framhålla, som motvikt till de övertygelser som ofta presenteras av aktiva troende.

Gudstro kan säkert vara en tröst för den enskilt troende individen, men på samhällsnivå är ateismen betydligt mer hälsosam – oavsett vad Omar och Mogren predikar.

Från Amos Oz bok "Hur man botar en fanatiker":

En person träffar en gammal man som visar sig vara gudfader själv. Han frågar honom:

"Käre Gud,var nu snäll och tala en gång för alla om vem som har den rätta tron?"

Gud svarar:

"Om jag ska säga som det är, min son, så är jag inte religiös. Jag har aldrig varit religiös, jag är inte ens intresserad av religion."

Regeringen har fattat ett beslut som möjligen grundas på okunskap men som nog avslöjar något allvarligare, nämligen en inkonsekvens och irrationalitet i sättet att förhålla sig till människors livsåskådningar. I sämsta fall rör det sig om medveten diskriminering.
Bakgrunden är att det utgår statsbidrag till av regeringen godkända livsåskådningssamfund, i lagtexten omnämnda trossamfund. Denna distinktion är viktig, eftersom begreppet trossamfund inte bara omfattar teistiska samfund.

Regeringen har beslutat att det största livsåskådningssamfundet som företräder den humanistiska livsåskådningen i Sverige, Förbundet Humanisterna med över 5000 medlemmar, inte skall vara berättigat till bidrag. Humanisterna arbetar med grundläggande livsåskådningsfrågor utan inslag av teism.

Det bör i sammanhanget noteras att en klar majoritet av det svenska folket omfattar en icke-teistisk (ateistisk) livsåskådning.  Även Buddhismen är en icketeistisk livsåskådning, varken Humanismen eller Buddhismen accepterar idén om en gudomlig skapare.

Förbundet Humanisterna uppfyller alla praktiska krav vad gäller organisation, medlemsantal etc. för att vara berättigat till bidrag. På vilka grunder väljer då den svenska regeringen att i statsbidragshänseende diskriminera den livsåskådning som omfattar en majoritet av det svenska folket?

Regeringen anger lakoniskt att Humanisterna inte kan erhålla statsbidrag, enligt lagen om stöd till trossamfund, därför att Humanisterna inte är något trossamfund.

Här kan skönjas en inkonsekvens, kanske okunskap eller rentav en medveten önskan att diskriminera humanismen. Regeringen har nämligen i andra ärenden av samma art inte använt begreppet trossamfund på så sätt att Humanismen faller utanför vid en likformig tillämpning.

Uttrycket ”trossamfund” är definierat i lagen som ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. Humanisterna arrangerar inga gudstjänster av lätt insedda skäl. Kan det vara så att detta avgör saken för regeringen?

Nej, regeringen har sedan några år tillbaka valt att inte inkludera kravet på gudstjänster för att göra ett samfund berättigat till detta statsbidrag. Sveriges Buddhistiska samarbetsråd ingår nämligen bland dem som erhåller statsbidrag. Så länge statsbidrag skall delas ut till livsåskådningssamfund är det utmärkt att Buddhisterna får del av sådana medel, oavsett att detta samfund inte håller gudstjänst. Någon gud existerar inte enligt Buddhisternas livsåskådning.

Till bilden hör också att uttrycket ”gudstjänst” måste tolkas i vid bemärkelse, så att även sammankomster i meditativt syfte inkluderas i definitionen (se t ex prop. 1997/98:116 s 20). Meditation (av lat. medita´tio  ‘eftertanke’, ‘reflektera över’) är en självklar del av Humanisternas verksamhet. Att regeringen skulle anse att Humanisterna inte ägnar sig åt reflekterande tankeverksamhet vid sina samman­komster håller vi för osannolikt.

Vilken roll spelar då begreppet ”religiös verksamhet” i lagtexten? Uttrycken ”religion” eller ”religiös” saknar entydig definition i vårt språkbruk. Ur ett sociologiskt perspektiv kan konstateras att det existerar flera olika definitioner.

En definition som sannolikt uppfattas som naturlig för många människor är tron på en eller flera gudar, och en moralkod som tros sanktionerad av ett sådant väsen. En sådan definition exkluderar givetvis Humanismen, liksom Buddhismen. Den definitionen har regeringen uppenbarligen inte valt, eftersom Buddhisterna erhåller statsbidrag.

En annan etablerad definition i den sociologiska diskursen utgår från ett system av metafysiska normer som besvarar vissa fundamentala frågor (se t ex Beardsley eller Inglehart). Dessa definitioner medger möjligheten men inte nödvändigheten av gudsbegrepp.

Då inkluderas givetvis såväl Buddhismen som Humanismen, som ju utgår från metafysiska världen som vikten av mänskliga rättigheter, jämställdhet, individens okränkbarhet etc.

Hur har då regeringen navigerat? När den refererar till ”religiös verksamhet” måste den rimligen också uppge vilken definition av begreppet ”religion” man stöder sig på. Vissa definitioner exkluderar humanism, liksom buddhism - andra definitioner inkluderar båda livsåskådningarna. Det måste stå klart att termen ”religion” inte kan användas för att placera humanism på ena sidan gränsen och buddhism på den andra.

Regeringen måste ompröva sitt beslut. Inte minst för att lösa upp den föreställning som allmänheten kan ha bibringats som en följd av regeringsbeslutet - att regeringen medvetet diskriminerat Sveriges mest utbredda livsåskådning.

Jan Rosén, Professor i civilrätt
Stockholms Universitet

Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna

För en tid sedan sände SVT ett timslångt reklamprogram för snickaren Sture Johansson och hans new age-kurser, som bygger på idén att en tretusenårig ande vid namn Ambres hemsöker Johansson i Värmlandsskogen. I filmaren Anders Grönros dokumentär ”Ambres – en död talar” fick vi höra denne reinkarnerade egyptier förmedla en rad banaliteter hämtade ur dagens flora av new age-litteratur.

I samband med SVT:s sändning av programmet släppte Grönros sin film på DVD (med 70 minuters extra material innehållande Ambres profetior). Det står givetvis Anders Grönros fritt att göra vilka filmer han vill, och han har säkert gjort en korrekt bedömning av marknaden i nyandliga kretsar för sin DVD-film. Frågan är om SVT levt upp till sitt public service-uppdrag när de hjälpt till att marknadsföra filmen. Detta avgörs i granskningsnämnden inom kort.

Humanisterna uppmärksammade ”dokumentären” om Ambres i en debattartikel i Expressen (16/12-07) och hoppades att SVT kanske skulle reflektera något över sitt uppdrag, där saklighet är ett honnörsord.

Men anden Ambres härjningar i SVT tycks bara ha varit uppvärmningen för en ny new age-agenda.

I torsdags (17/4) medverkade fullblodscharlatanen Vivi Linde i SVT:s program Doreen, där hon berättade om hur hon talar med avlidna personer på ”den andra sidan” och lät programledaren vara med om en seans. En snabb google-sökning på Linde avslöjar att hon utöver seanser även bedriver kommersiell verksamhet i form av tarotkortläsning, horoskop, regressionsterapi, healing och ”livscoaching”. Om inget av ovanstående passar erbjuder hon sig också att tala med ditt husdjur – det må vara din hund, katt, undulat eller vandrande pinne.

Naturligtvis kan vi leka med tanken att Vivi Linde verkligen behärskar konsten att kommunicera med våra avlidna förfäder. Men ganska snart infinner sig en annan hypotes i de flesta vakna sinnen: Kanske påstår hon sig kunna alla dessa tricks för att tjäna pengar på aningslösa och känslomässigt utsatta människor?

Borde inte SVT, om de faktiskt tar sitt public service-uppdrag på allvar, åtminstone pröva denna alternativa hypotes? Borde inte programledaren undersöka saken genom att åtminstone ställa ett par kritiska frågor till Linde?

Så sker inte i programmet. Istället presenteras Linde genom utmärkt marknadsföring, så att hon kan lura nya kunder på åtskilliga tusenlappar och än mer känslomässigt kapital.

Kanske tycker SVT att Vivi Lindes verksamhet är harmlös? Om det bara handlade om att hitta borttappade guldringar vore vi benägna att hålla med. Problemet är att många människor söker stöd hos charlataner i allvarliga livssituationer, relationsproblem eller akut sorg.

När SVT bidrar till att marknadsföra Vivi Lindes verksamhet – liksom tidigare Sture Johanssons – kastar de sitt krav på saklighet överbord. Kanske vi snart får se ”Naturvandring med kreationister”, ”Fråga homeopatdoktorn” eller ”Nära samtal med förintelseförnekare om vår moderna historia” i programtablån? Eller varför inte ”Lär känna dina hustomtar – för ett bättre sexliv”?

Visst är det bra med fantasi och kreativitet. Humanisterna vill givetvis inte undanhålla TV-tittaren vare sig andar, tomtar eller troll. Tvärtom skulle vi välkomna program som uppmärksammade new age-tron ur många olika aspekter – till exempel som religionssociologisk företeelse och som något slags mental realitet hos dem som skor sig ekonomiskt på en sådan tro. Men vi har public service av en speciell anledning: SVT ska leverera vederhäftig kunskap i de program som påstår sig skildra verkligheten. Det renodlade andeskådandet bör därför överlåtas till mindre seriösa kanaler, som inte är skyldiga att bry sig om vad som är sant eller inte.

Onsdagen den 5 mars mötet jag Ulf Ekman i en debatt på Livets Ord i Uppsala. Debatten kan ses här: http://mediaplayer.livetsord.se/?ID=2118. Här förljer mitt inledningsanförande i debatten:

Bäste Ulf,

tack för att du står som värd för denna debatt. Jag uppskattar att du, liksom jag, tycker att denna debatt är viktig.

Vi kanske ska börja att reda ut ett missförstånd: Jag tror på Gud. Jag tror att Gud finns som fiktion, som litterär gestalt, liksom Leopold Bloom i James Joyce Odysses, eller som Harry Potter i de sju böckerna om denne unge magiker och hans studietid vid Hogwarts.

Givetvis finns Gud i många människors sinnen och föreställningsvärld. Jag har heller ingenting emot detta. Människor får tro på vad de vill. Problemen börjar när man gör Gud till ett övernaturligt väsen utanför människans egen fantasi. Och dessutom tillskriver detta övernaturliga väsen en regelbok som ska styra människors liv. Det är dessa problem jag vill debattera idag.

Jag vet till exempel att många av er i Livets Ord är kreationister och tror att jorden är några tusen år gammal eller att människan skapades för sextusen år sedan. Den vanföreställningen är ännu vanligare i USA. Hur är det med dig på den punkten Ulf? Det hoppas jag få ett rakt svar på idag. Att påstå att människan är sextusen år gammal är en felräkning i samma storleksordning, som att påstå att avståndet mellan New York och Los Angeles är 8 meter.

Och varför är detta viktigt? Det är viktigt, för hur ska man överhuvudtaget kunna lita på en människa som visar så lite respekt för fakta och vetenskapliga resultat? Hur kan en människa som tror på detta, bli trovärdig i något annan sammanhang över huvud taget? Mitt största problem med din kristendom är ändå den religiösa moral som din tro representerar, detta förakt för människovärdet, inte minst gentemot till exempel kvinnor och homosexuella.

Och religiös moral handlar inte bara om vem som ska få gifta sig. Inom till exempel området medicinsk etik, har den kristna kyrkan systemen motarbetat människans värde och rätt till ett värdigt liv genom hela historien. Det var kyrkans position när läkarvetenskapen ville börja göra obduktioner för att bättre förstå människan. Kyrkan sa absolut nej, eftersom den allsmäktige guden skulle få problem att lappa ihop kroppen när det var dags att återuppstå från de döda.

Hur reagerade kyrkan när läkarvetenskapen utvecklade ett vaccin mot smittkoppor, som räddade hundratusentals barn från en säker död? Kyrkan sa nej, endast gud skulle få avgöra om barnen skulle leva eller dö. Till mänsklighetens stora glädje utvecklade läkarvetenskapen sedermera okila former av bedövningsmedel som kunde användas vid operationer. Kyrkan sa nej när det gällde kvinnor som genomgick smärtsamma förlossningar. Gud skulle ju straffa kvinnan för frestelsen i lustgården, ”Kvinnor ska föda i smärta”. Inte ens vid kejsarsnitt skulle bedövning få användas. Det är knappast ett uttryck för medmänsklighet.

I vår tid ser vi den kristna kyrkans inställning till preventivmedel i kampen mot HIV och AIDS. Här har kyrkan många fler liv på sitt sambete än de muslimska jihadisterna. Nu vill man i vissa kristna kretsar hindra unga kvinnor från att vaccineras mot det sexuellt överförbara HPV-viruset, som orsakar livmoderscancer. Hotet om cancer manar till avhållsamhet menar man. Och vi kanske ska nämna det kristna motståndet mot stamcellsforskning. En forskning som kan lova botemedel mot sådana sjukdomar som ALS, Parkinson, Altzeimer och ryggmärgsskador.

En cellklump bestående av ca 300 stamceller är viktigare än livskvalitén hos alla de människor som hoppas på botemedel från stamcellsforskningen. En hjärna hos en husfluga består av 100.000 celler. Stamcellsforskningen bedrivs alltså på en cellklump som är några tusendelar av en flughjärna. Det vill ni förbjuda. Varför? För att ni tror att ett övernaturligt väsen har stoppat in människans själ vid befruktningsögonblicket. En fri fantasi som ni kräver att hela samhället ska inordna sig efter.

Ulf, detta är din kristna moral, och din kristna syn på vetenskap. Hur ska någon kunna anförtro framtiden i dina och din kyrkas händer?

Ulf, avslutningsvis: Du och jag är överens om en sak: Somliga människor tror att Gud existerar i verkligheten. Andra människor tror att Gud inte existerar. Ingen av parterna kan bevisa sin sak. Om detta torde vi vara överens.

Alltså, menar jag, måste samhället organiseras så, att det är fullständigt neutralt och helt oberoende av vem av oss som har rätt. Det kallas det sekulära samhället. Ett sådant samhälle vill vi humanister ha, men det vill inte du.

Varför?

Den 5 mars (kl 19) möter jag Ulf Ekman i en debatt om ateism och gudstro. Debatten sker i Livets Ords lokaler i Uppsala, så jag antar att publiken blir till en överväldigande del frälsta. Men alla är välkomna. Jag hoppas får se lite humanister där!

Nu skrivs det om talaragenturen i media igen. Ett av många bolag som jag satsade lite riskkapital i för några år sedan i min dåvarande verksamhet i mitt investmentbolag. Dessutom kallas bolaget "Sturmarks bolag" i media, jag undrar om de kommer skriva "Sturmarks Ericsson" i fortsättningen också, jag har trots allt aktier i Ericsson… Nåväl, jag antar att man får finna sig i att ens namn används på det viset, när man sticker ut hakan i samhällsdebatten.

Men det är märkligt att så många journalister inte tycks förstå vad riskkapital och ”såddfinansiering” (seed financing) handlar om. Att poängen med riskkapital är att möjliggöra för entreprenörer att försöka förverkliga de affärsidéer de bär på. I media tycks man istället vara skyldig till ett misslyckande, om man har satsat riskkapital på en affärsidé och entreprenör som sedan inte lyckas. Nog är det lite konstigt?

Är man som riskkapitalist, i konsekvensens namn, lika skyldig till framgång då? Låt mig ta ett omvänt exempel: Jag var investerare och delägare i Internettjänsten Pricerunner från starten. Bolaget såldes sedemera till ett amerikanskt bolag för ca 120 miljoner kronor, och blev en internationell framgångsaga. Är det min förtjänst, för att jag var investerare och delägare från början? Knappast. Det var helt och hållet de skickliga entreprenörernas förtjänst, de som hade kommit med idén från början. Riskkapitalet möjliggjorde, inget annat. Jag skulle aldrig drömma om att ta åt mig äran av deras framgång.

Som investerare satsar man ibland på rätt häst, ibland satsar man på fel häst.

Generellt tycks det finnas en mycket skeptisk inställning (i vissa media) till de som vågar satsa av sitt kapital på entreprenörer med nya idéer. Jag skulle önska att det var tvärtom: Vad vi behöver i Sverige är mer riskvilligt kapital, inte mindre. Om fler projekt lyckas än misslyckas, så skapar det innovation, jobb och tillväxt, och ökar Sveriges globala konkurrenskraft. Jag har aldrig begripit de som förespråkar nolltillväxt eller att man ska sätta sig på de eventuella pengar man har samlat på sig, och ägna dagarna åt att spela golf.

Samtidigt med den viktiga debatten om tro och vetande i Sverige pågår just nu en märklig pseudostrid. Frågan gäller ”vem som äger rätten till humanismen”.

Under en längre tid har vi kunnat notera upprörda känslor över hur förbundet Humanisterna använder begreppet humanism. Senast ut i raden av frustrerade kritiker var Jan Hoff i en debattartikel i Kristianstadsbladet den 21 december. Anklagelserna om begreppsstöld ger oss skäl att påminna om något som vi ofta betonat, nämligen att ”humanism” på svenska har flera olika betydelser.

Det finns minst tre möjliga definitioner av begreppet:

1) Humanism som bildningsideal. Studiet av språk, historia, estetik, filosofi och andra ämnen som går under samlingsbeteckningen humaniora (av nylatinet: ”de studier som gör människan mer mänsklig”).

2) Humanism som allmänmänskligt engagemang för människor (och djur), ett uppmärksammande och uppvärderande av människovärdet och de mänskliga rättigheterna. Denna humanism är givetvis förenlig med (vissa) teologiska ståndpunkter och kan omfattas av såväl religiöst troende som ateister och agnostiker.

3) Humanism som ickereligiös livshållning: ett bejakande av en värld utan gudomliga makter och religiösa dogmer. Denna humanism, som har sina rötter i grekisk naturfilosofi och i upplysningstraditionen, ger människan själv det fulla ansvaret för sin moral och andlighet. Förbundet Humanisterna bejakar humanismen i alla dessa tre bemärkelser.

Vi representerar aktivt humanismen i de två senare betydelserna ovan, men vi profilerar oss genom en humanism i den sistnämnda betydelsen. Innebär det att vi ”kidnappat” humanismen? Vi nekar naturligtvis ingen att kalla sig humanist enligt den första eller andra nämnda definitionen. Kanske är orsaken till den märkliga kritiken i själva verket att förbundet Humanisterna har varit alltför framgångsrika i sin opinionsbildning? Den som till exempel vill kalla sig kristen humanist (alltså humanist i den andra betydelsen ovan) känner sig inte längre bekväm med detta epitet, eftersom förbundet Humanisterna har fått ett starkt genomslag i media de senaste två åren och är Sveriges snabbast växande folkrörelse. Ett möjligt sätt att dämpa oron och förenkla samtalssituationen vore att beskriva oss som ”sekulära humanister”.

Någon invänder kanske att detta är en otillräcklig definition: Man kan vara djupt religiöst troende och samtidigt anse att religionen inte borde spela någon roll i samhällets normer och regelverk. En person med denna syn är sekulär, men knappast intresserad av att vara medlem i förbundet Humanisterna. Förbundet Humanisterna engagerar människor som tror att Gud inte existerar eller som helt enkelt inte har någon uppfattning i frågan. Men även om något abstrakt gudsväsen mot förmodan fanns (en ”första rörare” eller en frånvarande orsak), vore det i våra ögon irrelevant för hur vår tillvaro i världen borde utformas.

Vår syn på existensfrågan är således den kanske minst viktiga aspekten av denna humanistiska livshållning. Behovet av en aktiv humanism uppstår först när människor gör sig till uttolkare av påstådda gudars vilja och direktiv. Desto viktigare är därför att den humanistiska rörelsen förespråkar ett sekulärt samhälle: vi menar att samhället ska organiseras så, att det är fullständigt oberoende och fullständigt neutralt i förhållande till olika hypoteser om Guds existens. Den humanistiska livshållningen omfattar också en sekulär etik, det vill säga uppfattningen att etiska och moraliska normer ska bygga på mänsklig grund i stället för på religiösa fundament. Förbundet Humanisterna förespråkar alltså en sekulär humanism.

Sedan nästan tjugo år har jag varit verksam som föreläsare och talare, i Sverige och internationellt. Jag föreläser om det globala nätverkssamhället och dess sociala och kulturella aspekter. Framförallt de värderingsförändringar som präglar globaliseringen, inte minst förnuftets kris och fundamentalismens återkomst runt om i världen.

Jag har alltid saknat en riktigt bra talaragentur. År 2005 investerade jag lite riskkapital i ett bolag som skulle starta en ny typ av talaragentur, Reality Club. Det bolaget har nu gått åt pipan. Jag förlorar min riskkapitalinvestering, men sådant får man ju tåla när man sysslar med riskkapital (annars skulle det inte kallas riskkapital utan pensionssparande).

Men tråkigt nog förlorar jag också min talaragent. Alltså söker jag en ny agent som kan representera mig som föreläsare i Sverige och Europa.

SVT sände den 25 november en dokumentär om snickaren Sture Johansson, som påstår sig fungera som språkrör för en tretusenårig ande vid namn Ambres. Snickaren Sture hävdar att anden hemsökt honom under trettio år. Han menar dessutom att Ambres är egyptisk, vad nu denna nationalitet kan tänkas betyda i andevärlden.

Dokumentären ”Ambres – en död talar” är totalt okritisk till hela det fenomen den skildrar. Dokumentärfilmaren Anders Grönros påstår redan inledningsvis utan omsvep att ett ”annat medvetande” tar över Johanssons kropp.

I dokumentären får vi följa ”Ambres” under ett antal seanser. Hans utläggningar innehåller en vildsint blandning av paroller, en mix som är typisk för New Age-världen. Vi serveras välbekanta resonemang om ”karma”, ytligt inspirerade av hinduismen och buddhismen, men också ”energi”, ”frekvenser” och ”vibrerande inre strängar”, uttryck som tycks alludera på den moderna fysiken i dess mest vulgära tappning.  Begreppen ”astrala färder”, ”det gudomliga jaget”, ”den inre rösten” och ”helheten” passerar likaså revy i Ambres språkbruk, liksom i varenda New Age-bok på marknaden idag.

Dokumentärfilmaren Grönros gör ett enda försök till semantisk analys i den timslånga dokumentären, då han tillskriver anden Ambres termen ”maya”. Den religionshistoriskt orienterade frågar sig hur det gått till då en forntida egyptier tillägnat sig detta hinduistiska portalbegrepp.  

En annan motsägelse blir synlig då vi får veta att anden Ambres, som enligt egen uppgift inte övertar några av ”instrumentets” (dvs. Stures) fysiska funktioner, är helt oberörd av de miljontals knott som plågar filmteamet på inspelningsplatsen, men samtidigt blir störd av att inte få uppleva regnet, eftersom han ”känner sig instängd” av Stures regnrock. Inte ens om man till äventyrs skulle acceptera andens närvaro som sann, håller resonemanget.

Är dokumentären om Ambres över huvud taget förenlig med SVT:s uppdrag? I SVT:s sändningstillstånd står bland annat: ”Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt”. I vilken mening kan detta program kallas opartiskt?

I sändningstillståndet står vidare att SVT före sändning skall ”så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet.” Var i dokumentären, eller i förarbetet till denna, har någon kontroll av sakuppgifter eller någon rimlighetsbedömning skett? Konsulterades till exempel några experter som kunde bedöma Sture Johansson ur ett psykiatriskt perspektiv?

Den medarbetande psykologen Hans Ljungqvist ger på SVT:s hemsida ingen annan synpunkt på fenomenet Ambres än att detta väckt intresse hos ”alla möjliga människor, skådespelare, företagsledare, läkare och präster som regelbundet söker upp Ambres för att få ta del av hans livskunskap”. Man undrar hur han tänker. Blir Ambres verkligen mer trovärdig i psykologens ögon för att han får besök av skådespelare och präster?

I sändningstillståndet för SVT stipuleras också att ”ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt”. Nog vore det mest väsentliga i detta sammanhang att granska ett uppenbart fall av kvacksalveri?

En elementär analys av Sture Johanssons verksamhet hade gett vid handen att han bedriver en omfattande kurs- och hotellverksamhet på Sturegården i Värmland. SVT har alltså ägnat en hel timme i public service åt att marknadsföra Sture Johanssons charlatanverksamhet, utan ett uns av kritisk analys.

Vi anser att Granskningsnämnden bör pröva om detta är förenligt med SVT:s uppdrag och anmäler därför programmet till nämnda instans. Vi önskar också få besked av ansvarig utgivare Ingemar Persson på SVT om hur han resonerat när han valt att sända denna dokumentär. Kommer vi att få se lika okritiska skildringar av till exempel kreationism, astrologi eller alkemi i framtiden på SVT?

Dokumentärfilmaren Anders Grönros verkar ha sin ståndpunkt klar:

- En sak är fullständigt säker: det här är ingen skådespelare, det här är ingen bluff.

Psykologen Hans Ljungqvist, som formulerat idén till dokumentären, skriver på SVT:s hemsida att ”Ambres är unik”. Ambres själv ger prov på större klarsynthet när han vänd till tv-publiken förklarar med mystisk stämma:

- Skillnaden mellan mig och er är nästan ingenting.

Möjligen finns en skillnad: vi har inte alla förmågan att fullständigt dupera vår omgivning under trettio år och lura skjortan av SVT:s ledning.

Christer Sturmark är ordförande i förbundet Humanisterna

Sara Larsson är redaktör för tidskriften Humanisten.