Christer Sturmark

På uppdrag av regeringen presenterade Socialstyrelsen 2007 en rapport om omskärelse av pojkar på icke medicinska grunder (S2005/7490/SK). Med anledning av slutsatserna i denna rapport beslöt Sveriges Kommuner och Landsting den 17 april att rekommendera varje landsting att erbjuda omskärelse på icke medicinska grunder till de boende inom landstinget.

Men Socialstyrelsens rapport lider av en anmärkningsvärd kulturrelativism där individers rättigheter sorteras efter sina kollektiva tillhörigheter. Socialstyrelsen skriver i sin rapport:

”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och över­tygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”

Den första meningen är givetvis riktig. Framförallt vet vi inte om det föreligger en intressekonflikt eller ej, när små barn omskärs. Vi kan inte fråga dem vad de vill.

Men nästa mening är problematisk. Det kan aldrig vara en värderingsfråga om det förekommer en intressekonflikt eller inte. Antingen förekommer en intressekonflikt (barnet vill något annat än föräldrarna) eller så förekommer det inte (barnet vill detsamma som föräldrarna). Detta är alltså en empirisk fråga, och kan aldrig vara en värderingsfråga.  Men Socialstyrelsens analys blir tyvärr betydligt värre:

”Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt.”

Hur kan Socialstyrelsen frånkänna ”muslimska” och ”judiska” barn deras individuella rättigheter? De tycks bara äga rätt att behandlas som delar av ett kollektiv, medan så kallade ”kristna” barn däremot är individer. Hos dem erkänns möjligheten till intressekonflikt med den familj, släkt eller kulturella gemenskap de fötts in i.

De religiösa beteckningarna ovan står inom citattecken av ett speciellt skäl: Det existerar inga muslimska, judiska eller kristna barn. Lika lite som det existerar socialistiska eller liberala barn. Det existerar bara barn till muslimska, kristna, judiska, liberala och socialistiska föräldrar.

Är detta semantiskt hårklyveri? Tyvärr inte. Att tala om kristna, muslimska eller judiska barn stärker vanföreställningen att religiös tro är en medfödd egenskap, ungefär som hudfärg eller biologiskt kön. Men så är förstås inte fallet. Religiösa trosföreställningar och accepterandet av religiösa dogmer är inte egenskaper utan personliga ställningstaganden, precis som valet av politiska ideologier eller dogmer.

Sådana val kan i praktiken inte göras av barn.

Socialstyrelsens inställning tyder på en förenklad syn på identitet som banar väg för en mycket förenklad människosyn.

Sveriges Kommuner och Landsting skriver i sitt ställningstagande: ”För de berörda pojkarna kan det vara av stor vikt för den religiösa och kulturella identiteten att de är omskurna.”

Det centrala här är dock att varken SKL eller någon annan vet vilken religiös eller kulturell identitet dessa pojkar så småningom kommer att välja. Lika lite som vi kan veta att barn till socialistiska eller liberala föräldrar kommer att bli socialister respektive liberala, lika lite kan vi veta att barn till kristna, muslimska eller judiska föräldrar kommer att bli kristna, muslimer eller av judisk tro.

SKL tycks tro att religion är en egenskap och inte ett ställningstagande. Det är ett riskabelt felslut och gynnar inte ett mångkulturellt samhälle.

Det svenska samhället måste värna alla barns rättigheter till kroppslig integritet och egen valfrihet. Sådana mänskliga rättigheter ska inte bara vara förbehållet svenska barn uppvuxna i västerländsk och kristen kulturtradition.

Kulturell mångfald är eftersträvansvärd och önskvärd i den grad den är frivilligt och fritt vald av alla inblandade. Annars förvandlas tolerans till hänsynslöshet.

I dagarna utkom Jonas Gardells bok ”Om Jesus”. Där får vi bland annat veta att Jesus troligen inte hade några tänder. Jag har grubblat flera nätter, men förgäves: jag kan inte för mitt liv förstå hur Jesus tandstatus kan ha någon som helst betydelse för hur man bedömer kristendomens sanningshalt eller moraliska budskap.

Men vurmandet för religion i allmänhet, kristendom i synnerhet och Jesus i extra synnerhet tycks öka. Vi lever alldeles uppenbart i ett skensekulärt Sverige. Visionen om det sekulära samhället är bara ett bländverk, vilket nu är tydligare än någonsin i den svenska kultur- och samhällsdebatten. Denna skensekularism tar sig ibland obehagliga uttryck, som när fyra polismän hämtar en barnläkare som anklagas för mord på ett 25 veckors svårt hjärnskadat spädbarn, eller i den plågsamma tystnad som inträder i debatten när FN den 27 mars antar en resolution som syftar till att göra religionskritik till ett brott.

Den organisation som tydligast tar ställning för yttrandefrihet och människors rätt att slippa religiöst förtryck är förbundet Humanisterna. Men istället för att stötta Humanisternas arbete väljer den svenska staten att förvägra Humanisterna statsbidrag, till skillnad från i stort sett alla andra livsåskådningsorganisationer som uppfyller elementära organisatoriska kriterier. Att Humanisterna är Sveriges snabbast växande folkrörelse tycks inte spela någon roll.

Kanske man måste tro på en Gud för att få statbidrag? Det skulle i så fall vara lagbokens mest bisarra bestämmelse. Men så är inte fallet. De ateistiska buddhisterna erhåller statsbidrag, men inte de ateistiska Humanisterna. Inte ens kulturministern vet varför.

Svenska kyrkan då? Nog borde den stå på Humanisternas sida i kampen mot religiöst förtryck världen över. Nej, istället menar man att Humanisterna ”bara tar upp religionernas avarter” och ”ger en falsk bild av kristendomen”. Det är lika rimligt som att kritisera Amnesty för att organisationen bara uppmärksammar politiskt förtryck. Föreställ er resonemanget: ”Amnestys kritik är ensidig och generaliserande. Varför nämner de aldrig alla de regimer som faktiskt respekterar yttrandefriheten och inte fängslar sina politiska motståndare?”

Det är knappast Amnestys roll att berätta om de regimer eller ideologier som tillåter människor att yttra sig och verka politiskt. Lika lite är det Humanisternas uppgift att berätta om de fall där människor slipper underkasta sig religiösa dogmer.

Humanisternas uppgift är att belysa det religiösa förtryck som förekommer runt om i världen. När det gäller kristendomen, som det svenska kulturetablissemanget nu tycks lockas alltmer av, är det viktigt att inse att den inte representeras av den liberaliserade Svenska kyrkan. Snarare är Svenska kyrkans kristendom en liten marginaliserad ”avart” av kristendomen i världen. Visserligen en avvikelse i positiv riktning, men på inget sätt karakteristisk.

Religioner måste bedömas i sin helhet, som summan av sina positiva och negativa effekter. Den mest utbredda och snabbast växande formen av kristendom i världen är sannerligen ingen ”lättmjölksvariant”. Det är en konservativ och fördömande religion som ser homosexualitet som något ont och syndigt, som ser kvinnor som underlägsna män och förvägrar dem rätten till sin kroppsliga integritet. Den evangelikala kreationiströrelserna i USA ger en fingervisning om kristendomens internationella ansikte. Det gör också Vatikanens ställningstaganden under de senaste månaderna: fördömanden av homosexualitet och feminism, envetet motstånd mot kondomer i kampen mot HIV och stöd för bannlysningen i Brasilien av en mamma och några läkare som lät en nioårig flicka, gravid efter en våldtäkt av styvfadern, genomgå en abort.

Det vore på sin plats att den svenska kultureliten vågade möta kristendomens sanna ansikte i världen. I det sammanhanget känns det inte särskilt viktigt huruvida Jesus hade tänder.

Den globala Jesuskulten är allt annat än tandlös.

Idag släpps boken där tjugofyra välkända fritänkare berättar om sin syn på livet, universum, människan, moralen och vetenskapen. Tjugofyra individer som talar om de djupaste existentiella frågorna och som har en sak gemensamt: De tror på en naturlig värld, utan övernaturliga gudar eller magiska krafter.
I boken Personligt – samtal med fritänkare möter vi personer som till exempel Eva Dahlgren, Göran Lambertz, Lena Andersson, Georg Klein, Stellan Skarsgård, Nyamko Sabuni, PC Jersild, Christer Fuglesang, Sture Linnér, Dilsa Demirbag-Sten, Sven Hagströmer, Gudrun Schyman, Åke Ortmark och Hans Bergström.

De är ateister, agnostiker eller betraktar gudsbegreppet som ett meningslöst och/eller irrelevant begrepp. De tror inte på en personlig gud, de tror på mänskliga rättigheter, människans värdighet och egna moraliska ansvar. De tror på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, men inte rätten för religiöst troende att tvinga andra att underordna sig de egna dogmerna.

Dessa personer är helt enkelt fritänkare. Varför skrämmer det så?

Dessa fritänkare får delar av det svenska kulturetablissemanget att tappa både omdöme och fattning.  Exemplen är många, men låt oss bara ta ett aktuellt och representativt exempel: Lars Adaktusson, uppvuxen i pingströrelsen, formulerar följande försök till ironisk text i Svenska Dagbladet:

”Nu kommer den, intervjuboken med 24 välkända personer som berättar om sin lyckliga tillvaro utan kärlek […] Hur många människor runt om i världen har inte fått sin tillvaro förstörd på grund av kärleks- och relationsproblem? […]Humanisterna motarbetar således kärleken därför att den i sina uttryck är inhuman och destruktiv. Kärleken passar inte in i ett modernt och upplyst samhälle.”

Som om en icke-religiös livsåskådning är synonymt med kärlekslöshet. Det är chockerande insiktslöst.

Redan Platon etablerade den filosofiska insikten att moralen inte kan komma från Gud, även Kant har formulerat detta i en modernare kontext.

”Är något gott för att Gud påbjuder det, eller påbjuder Gud det för att det är gott?” Vi kan överhuvudtaget inte tala om en god Gud, om vi inte bedömer Gud utifrån en moralisk måttstock som är oberoende av Gud. Om jag trodde att mina religiösa vänner skulle förvandlas till kriminella galningar om de tappar sin gudstro, skulle jag inte våga umgås med dem. Men så är givetvis inte fallet. De agerar gott för att de är goda människor.

Den som agerar efter ett gudomligt diktat, agerar heller inte moraliskt. Ett sådant agerande handlar om fruktan för domen och straffet, underkastelse och i sin förlängning egoism. En äkta moralisk handling måste bygga på om en egen prövning av vad som är rätt, inte på lydnad.

Är det denna insikt som skrämmer så?

Det går alltså att vara god utan Gud. Om vi ser oss omkring i världen idag så föranleder det snarast den motsatta frågan: Går det att vara god med Gud? Från sharialagarna till katolska påvens numera ökända jultal möter vi bara förakt för mänsklig värdighet. I Guds namn.

Men, allt är inte hopplöst: Jag har just kommit hem från en resa i Sydafrika och mött fantastiska människor som gör heroiska insatser för de AIDS-sjuka i kåkstäderna. Dessa outtröttliga välgörare ärr kristna och de hänvisar till sin tro som motivation och drivkraft. Givetvis finns motsvarande engagemang också hos icke-troende, jag har mött det många gånger, men religiös tro kan utan tvekan motivera goda handlingar.

Men det förutsätter att de engagerande människorna bär godheten inom sig.

När Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg möter den sekulära humanismen talar hon om ”hatet mot Gud”. Ännu ett exempel på denna skräckslagenhet inför den naturliga, icke-religiösa livssynen.

Det är uppenbarligen djupt hotfullt för somliga, att den sekulära humanismen idag erbjuder en alternativ formu­lering av vad det innebär att vara människa. Historiskt sett har teologin haft monopol och tolknings­företräde på detta område. De troende har alltid utgått från att de representerar ”normal­läget”, men nu börjar det svaja. En majoritet av Sveriges befolkning väljer numera att ingå äktenskap utanför kyrkan.  Allt fler föräldrar reagerar på att lärare berättar mytologiska historier för deras barn i skolan, men faktiskt låtsas att de är verkliga. Alltfler är kritiska mot att somliga barn placeras i religiösa friskolor där de heliga skrifternas beskrivning av verkligheten är överordnande vetenskapens resultat.

Tidigare har det saknats alternativ. Men idag erbjuder den sekulära humanismen ett rikt, positivt och om man så vill, vackert alternativ till vad det innebär att vara människa. Men det barnatroende kulturetablissemanget vrider sig i vånda.

När ska det offentliga rummets aktörer våga börja tala om religion som en produkt av mänskligt tänkande?

Vid universitetet i Oxford, Institutet för kognitiv antropologi och evolutionsantropologi inleds nu ett forskningsprojekt, ”Explaining religion”, om religionens naturliga ursprung i människors mentala och sociologiska processer. Är det inte dags att börja tala om religion på samma sätt som om andra mänskliga beteenden?

Även på kultursidorna i våra ledande medier. Det finns inget att vara rädd för. Gud finns nog inte, så bejaka istället människan som den fantastiska produkt av evolutionen hon är.

Christer Sturmark, författare och ordförande Humanisterna

Boken Personligt – samtal med fritänkare släpps den 26 januari på Fri Tanke förlag. Fotoutställning på Internet på www.bokenpersonligt.se

Den katolske filosofen Roland Poirier Martinsson försöker sig på att bevisa Guds existens på debattsajten Newsmill. Jag bemöter honom på Newsmill idag.

Den katolske filosofen Roland Poirier Martinsson försöker sig på att bevisa Guds existens på debattsajten Newsmill. Jag bemöter honom på Newsmill idag.

Mitt program är nominerat till Weird Science tevepris "Raketen" 2008?, tillsammans med Petra Mede, SVT, Stjärnor på is, TV4 och Tidemans straffsparkar, TV8. Kul!

Nomineringsmotivationen lyder: "En gammal SVT-tradition som länge retat mig är det där som kallas »andliga samtal«, ofta iscensatta av något man kallat »Livsåskådningsredaktionen«. Underförstått: när man ska sitta och prata fundersamt och lågmält om existensen och livets största frågor så måste man vara en kristen grubblare. Den som råkar anse att »Gud« är en grånad skäggtova från en tid då människan inte visste bättre göre sig icke besvär att vara med och filosofera. Därför har TV8:s Sturmark möter varit en stor befrielse: nedtonade intervjusamtal om just de stora livsfrågorna, med de där lagom halvytliga svepande orden, med tänkande kändisar som har ett gemensamt – de är ateister eller religionskritiska agnostiker."

Årets pristagare avslöjas i mellandagarna.

Redan under tonåren mötte författaren Kaj Fölster personer som ansåg att religion var något vansinnigt, något som hindrar oss från att söka sanningen.

I TV8:s program "Sturmark möter" berättar hon också om hur hon en gång utnyttjat religionen för att slippa äta vilda skogsmöss.

I tonåren gjorde författaren Kaj Fölster en resa genom Suezkanalen som förändrade hennes liv och tänkande.

- Jag mötte en förlupen missionärshustru som hade fattat att det där med religion är något helt vansinnigt, ett påbud som gör att man inte hittar sanningen, säger hon.

Som dotter till Gunnar och Alva Myrdal hade Kaj Fölsters uppväxt dock aldrig varit särskilt influerad av religiösa idéer.

- Vi diskuterade inte ens gud. Istället diskuterade vi demokratiska principer och maktmissbruk. I Sturmark möter förklarar Fölster också att hon betraktar ihopblandandet av etik och religion som en lögn.

Dessutom berättar hon om hur hon vid ett besök i Indien utnyttjade religionen för att slippa äta levande skogsmöss doppade i vildhonung, en rätt som betraktades som en delikatess:

- Jag sade att min religion förbjöd mig att äta mössen. Det kunde de acceptera…

Sturmark möter Kaj Fölster måndagen den 29 dec kl 21.00.

Nu har äntligen min bok "Personligt - samtal med fritänkare" kommit ut i handeln. Boken har en egen hemsida www.bokenpersonligt.se och kan beställas till exempel på AdLibris. Utdrag ur bokens intervjuer har publicerats i Expressen, dels Stellan Skarsgård och även Göran Lambertz.

Samtliga intervjuade i boken är: Eva Dahlgren, Richard Dawkins, Göran Lambertz, Lena Andersson, Georg Klein, Stellan Skarsgård, Nyamko Sabuni, PC Jersild, Christer Fuglesang, Sture Linnér, Dilsa Demirbag-Sten, Michel Onfray, Björn Ulvaeus, Richard Levi, Kaj Fölster, Torbjörn Tännsjö, Sara Mohammad, Sven Hagströmer, Gudrun Schyman,. Sam Harris, Åke Ortmark, Maria Robsahm (f.d. Carlshamre), Hans Bergström och Daniel Dennett.

Hoppas ni gillar den!

/Christer

 

 

Som debutant i programledarsammanhnag visste jag förstås inte alls vad jag hade att vänta. Efter tre program säger TV8 till mig att programmet Sturmark möter är en "tittarsuccé". Jag blir förstås jätteglad. Jag trodde att Nobelfesten (som sändes samtidigt som min intervju med Björn Ulvaeus) skulle "döda" programmet, men det visade sig vara en helt obefogad trosföreställning. Programmet fick de högsta tittarsiffrorna av alla tre programmen.

Jag mötte Lars Adaktusson på TV8:s julfest och hade ett trevligt samtal med honom. Han är en sympatisk man, givetvis med enormt yrkeskunnande. Ändu kunde han inte låta bli att kalla Dahlgens och Ulvaeus beskrivning av sin naturliga andlighet för "snömos".

Det är alltid riskabelt när man tror sig ha den enda sanningen och ensamrätten att definiera begrepp. Jag är övertygad om att Adaktusson har en annan definition av andlighet än Dahlgren/Ulvaeus, eftersom de inte blandar in några övernaturliga väsen eller magiska krafter i sin definition. Men att avfärda dem som "snömos" blir dogmatiskt. Adaktusson ansåg också att vissa saker är oförklarliga per definition. Jag har svårt att förstå det synsättet.

Här tror jag det grundläggande problemet med religiösa förhållningssätt ligger: Ett absolut sanningsanspråk. Ett humanistiskt förhållningssätt är betydligt mera ödmjukt: Vi människor kan definiera andlighet på olika sätt, och vi kan aldrig vara säkra på att det som är oförklarligt idag inte kommer vara förklarat imorgon. Vi bör vara öppna för att saker och ting kan vara principiellt förklarbara, även om vi aldrig lyckas förklara allt. En dag kanske vi till och med kan förklara hur livet uppkom på jorden. Att säga att det är oförklarligt per definition är ett uttryck för intellektuell lättja.

Nu är det snart dags för mitt andra program, med P C Jersild som gäst. Han intervjuas också i min bok “Personligt”, med totalt tjugofyra intervjuer med fritänkare. (Boken kan förbeställas redan nu från Adlibris direktlänk, och utkommer den 15 december.)

P C Jersild är inte bara en fascinerande författare, utan också en person som har tänkt mycket över de existentiella frågorna, speciellt med fokus på medicinsk etik. Vad får man göra i vetenskapens namn? Var går gränsen? Och hur spelar religionen in i vår syn på medicinsk forskning och människans villkor i början och slutet av livet? Detta och mycket annat talar vi om i onsdagens program.

Varning: Ogudaktiga tankar presenteras i programmet. Är du religiös och känslig, titta då hellre på “Guds hus” på söndag. Läs mer om programmet på programmets hemsida.

/Christer Sturmark