Tänk dig en skala från vänster till höger. Längst till vänster finns de mest teologiskt fundamentalistiska och värdemässigt ultrakonservativa. Längst till höger på skalan finns de mest teologisk liberala och värdemässigt sekulära och progressiva. Placera sedan in världens alla kristna kyrkor på denna skala. Fram träder någon form av fördelningskurva. I båda ändarna finns extremvärden och någonstans på skalan ligger medelvärdet. Den Svenska kyrkan hamnar bland extremvärdena till höger på skalan. Den är således inte representativ för kristenheten.

Givetvis tycker jag det är mycket bra att kyrkan hamnar där på skalan istället för någon annans . Den tycker att samkönade äktenskap är (nästan) ok. Den tycker att kvinnor ska ha samma status som män och dess präster (med några få undantag) anser att deras ämbete ska vara öppet för kvinnor. Egentligen skulle svenska kyrkans lära lika gärna kunna vara skriven av John Lennon och Yoko Ono: Peace, Love, Understanding, Rock´n Roll. Ok, det sprack på Rock´n Roll. Svenska kyrkan är alltför tråkig.

Men bortsett från det så ligger dess lära inte långt ifrån John Lennon och den sekulära humanismen. Men glöm inte att det var Lennon som skrev:

Imagine there’s no Heaven
It’s easy if you try
No hell below us Above us only sky
Imagine all the people
Living for today

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace

Man kan fråga sig varför den svenska kyrkan ens kallar sig kristen. Om en präst inte tror på Jesu uppståndelse, så är han eller hon inte Kristen I egentlig mening. Det blir en slags förskjutning av begreppsapparaten som vi sällan accepterar i andra språkliga sammanhang.

Om din kompis berättar att hon är vegetarian för hon gillar djur och sen gärna käkar en entrecote till middag så har du nog anledning att be henne överväga att kalla sig vegetarian.

Jag är mycket glad över den väg som den svenska kyrkan har slagit in på, jämfört med resten av världens kyrkor. Men jag skulle önska att den svenska kyrkan inte försökte låtsas som att den är representativ för kristenheten i världen, utan stället gjorde gemensam sak med Humanisterna i kritiken mot den typiska kristendomen. Jag inser att det bär emot att kritisera sina trosbröder och -systar, men att tiga om kristendomens negativa människosyn i en stor del av världen är inget alternativ.

Istället för att kritisera Humanisterna för att "bara tala om religionernas avarter" borde vi gemensamt kritisera dessa negativa konsekvenser.

Jag har träffat ärkebiskopen flera gånger och haft flera samtal med honom. Jag tycker att han är en mycket sympatisk man som egentligen är sekulär humanist innerst inne, men som har valt att arbeta inom ramen för den svenska kyrkan, liksom hans företrädare K G Hammar. Min bedömning är att båda egentligen är humanister. Låt oss kalla dem kryptohumanister.

När den frireligiösa tidningen Dagen ber honom att uttala sig om Humanisterna, så säger han att ”Humanisterna gör självmål med sin kampanj” (egentligen tror jag att han menar att vi siktar rätt och träffar säkert). Han drar också till med att ”Humanisterna inte har förstått vad religion är”, ett tamt och innehållslöst argument som egentligen inte betyder någonting. Att sedan många medlemmar i Humanisterna, inte minst i styrelsen, har mycket omfattande erfarenheter av religion indikerar förstås något helt annat. Men vad ska han säga när Dagen frågar? Han kan ju inte gärna säga något annat. Någon kritik med innehåll har han inte.

Lets face it: Den sekulära humanismen har för länge sedan vunnit i den svenska kyrkan. Man behöver varken tro på gud eller de kristna dogmerna för att vara medlem eller aktiv i den svenska kyrkan Varken Hammar eller Wejryd tror förstår på allvar att Jesus föddes av en jungfru och återuppstod från de döda (och trollade lite däremellan). Som metafor eller litterär berättelse, visst. Som historiska händelser, nej.

Den svenska kyrkan har fortfarande en del renhållningsarbete att göra, det finns fortfarande unkna reaktionära krafter kvar inom organisationen. Kvinnoprästmotståndare, eller som prästen i Bromma som i en debatt med mig för några månader sen berättade att homosexualitet en är sjukdom.

Men på det stora hela har den svenska kyrkan mycket lite med kristendom att göra. Gör inte misstaget att tro att svenska kyrkan representerar den typiska kristendomen. Den är i själva verket representant för en ytterst marginell och ganska extrem tolkning av kristendomen. Självklart är den extrem åt ett positivt håll: Om all kristendom (eller religion överhuvudtaget) vore som den svenska kyrkans tolkning av religion skulle den humanistiska rörelsen inte behövas i samma utsträckning (jo föresten, renhållningen inom diverse new age, vidskepelse och pseudovetenskap skulle fortfarande behövas).

Problemet är bara att kristendomens ansikte ser mycket annorlunda ut än det som Svenska kyrkan med Wejryd i spetsen visar upp. Den är reaktionär, förtryckande mot kvinnor, föraktfull mot människor som lever i kärlek med samma kön, och orsakar onödigt lidande för miljontals människor över hela världen. Jag behöver väl knappast påminna om vad Benedictus XVI ställer till med, denne kultledare för den världsomspännande Jesuskult som kallas katolska kyrkan. Nyckelorden är AIDS, illegala aborter, stamcellsforskning, homosexuella, eutanasi, kondomer mm.

Anders Wejryd, det kommer den dag då du inte längre är ärkebiskop i Svenska kyrkan. Då kanske tiden är mogen att ta steget fullt ut. Välkommen som medlem i Humanisterna då.

Mitt svar kan läsas Svenska dagbladet idag. Men jag vill här ta upp ett typiskt exempel ur Yngvessons text, som inte fick plats i papperstidningen. Yngvesson skriver:

”Som exempel på ett av de hot som religionerna utgör använder de FN:s råd för mänskliga rättigheter som tidigare antog en resolution som fördömer kritik av religioner, den så kallade hädelseparagrafen. Resolutionen i sig är värd att kritisera, vilket också har skett inom den muslimska och kristna världen. Vad Humanisterna inte berättar är att resolutionen togs bort i våras, före konferensen Durban II, mycket tack vare kritik från bland andra muslimska och kristna ledare världen över. Vad har Humanisterna för intresse av att dölja det?”

-  Det är en aggressiv reaktion på vad de ser som ett hot. Men den bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka.

Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Man blir helt mållös. Vad är det som förmår intellektuella som Sigurdson och andra att fullständigt tappa omdömet när någon vågar antyda att den gud som religionerna bygger sina sanningsanspråk på, inte existerar?

Och hur är det möjligt att uppfatta Humanisternas kampanj som aggressiv? Att säga att ”Gud finns nog inte” är ju betydligt mer ödmjukt än det som sägs från våra svenska predikstolar varje söndag: Gud finns, och Jesus var hans son. Trosvisst och tvärsäkert.

Sigurdson och somliga andra kulturdebattörer tycks också mena att det är helt onödigt att engagera sig i Humanisterna i ett sekulärt land som Sverige. Även det argumentet är helt obegripligt. Bör svenskar inte bli medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar?

När Sigurdson slår fast att Humanisternas argumentation ”bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka” så undrar jag om det verkligen är acceptabelt att en professor i tros- och livsåskådningskunskap yttrar sig så onyanserat, grovt och generaliserande om dem som inte delar hans egen tro.

Låt mig en gång för alla reda ut den kunskapsteoretiska röra som både Rosenberg och Ljung gör sig skyldiga till att sprida. Jag inleder dock med Rosenbergs övriga missuppfattningar, för att närma mig trosfrågan mot slutet av denna artikel.

Göran Rosenberg fastslår i sitt svar på min replik (DN 18/6) att ”Humanisterna kännetecknas av sin oförmåga att förstå vad religion är och kan vara”. Formuleringen är just så diffus som den bakomliggande substanslösheten i Rosenbergs kritik kräver. Den som kan något om retorik vet också att detta är en klassik förminskningstaktik, när de verkliga sakargumenten tryter. Att till sin meningsmotståndare säga ”Du begriper dig inte på det här” är helt enkelt ett argument som inte går att bemöta, och det vet Rosenberg.

Därför vore det klargörande för debattklimatet om Rosenberg kunde vara mer konkret i sin kritik av Humanisterna och svara på två frågor:

1) Exakt vad är det som Humanisterna inte förstår sig på vad gäller religion?

2) Exakt vilken del av Humanisternas kritik av vissa religiösa handlingar, värderingar och dogmer anser Rosenberg vara obefogad?

Vidare skriver Rosenberg att Humanisterna inte ”förstår innebörden av sin egen propaganda”. Notera ordvalet ”propaganda”. Så skriver man om man är frustrerad över något utan att kunna sätta fingret på varför, eftersom ordet ”propaganda” har så negativa konnotationer. Men visst har han rätt i sak, Humanisterna framför ett politiskt budskap som går ut på att vi eftersträvar ett mångkulturellt sekulärt samhälle där ingen religion upphöjs till norm och där alla människor bemöts med samma respekt oavsett ursprung, kultur eller livsåskådning. Vi ”propagerar” för detta på samma sätt som alla politiska rörelser propagerar för det samhälle eller de politiska ideal de företräder.

Rosenberg fortsätter att tolka det som att vi vill peka ut ”judar och muslimer”. Obegripligt. Han tycks helt ha missat att vi presenterar de tre symboler som över hela världen representerar de tre abrahamitiska världsreligionerna: judendomen, islam och kristendomen. Gemensamt för dessa religioners anhängare är att de tror på en enda gud som griper in i människors liv (se Nationalencyklopedin).

Humanisternas kampanj försöker visa att judendom och islam båda är svenska religioner idag, precis på samma sätt kristendomen historiskt har ansetts vara Sveriges religion (därav det kristna korset i den svenska flaggan). Begriper inte Rosenberg att själva poängen med symbolspråket är att betraktaren i första ögonblicket ska se den svenska flaggan, för att i nästa ögonblick inse att det faktiskt är ett kristet kors? Och därmed reflektera över att religioner påverkar vår vardag, vårt samhälle och vår politik mer än vi kanske är medvetna om? Rosenbergs projektioner om judar och muslimer är omöjliga att kommentera. Dem får han helt enkelt hantera själv, och inte försöka kleta på Humanisterna.

Personligen tror jag att han är ganska ensam om dem: Häromdagen mötte jag en ung muslimsk kvinna i slöja som sa att hon uppskattade vår kampanj. Hon sa till mig att ”visserligen tror jag att ni har fel, jag tror att Gud existerar. Men jag känner mig inkluderad i er kampanj. Vi muslimer fick vara med, ni visar att också islam är en svensk religion”. En vuxen och mogen reaktion tycker jag.

Rosenberg skriver vidare: ”Som exempel på problem som Humanisterna har med människor som tror att Gud nog finns hänvisar Sturmark till främmande länder. Ett huvudsakligen icke-svenskt problem således. Så varför då en mångmiljonkampanj i Sverige?” Osedvanligt aningslöst. Som framgår av vårt sekulära manifest på DN Debatt på midsommarafton är inte religioners inflytande enbart ett problem i andra länder. Det redovisar vi med all önskvärd tydlighet där, så jag upprepar det inte här. Men Rosenberg tycks anse att man inte ska engagera sig i dessa frågor eftersom problemen är mycket större i andra länder än i Sverige. Det en märklig hållning. Bör vi svenskar inte vara medlemmar i Amnesty, eftersom Sverige inte håller sig med politiska fångar?

Jag har svårt att förstå ett sådant begränsat lokalperspektiv. Vi lever i en globaliserad värld och har all anledning att bry oss om vad som händer i vår omvärld. Därför bör man stödja Humanisterna också i Sverige.

Rosenberg skriver också ”…vilka religioner bör vi ha anledning att frukta också här?”. Rosenberg verkar tro att Humanisternas agenda handlar om vilken religion som är mest eller minst problematisk, eller huruvida man tror eller inte tror på Gud. Detta är en grov förenkling. Skiljelinjen går inte mellan den som tror och den som inte tror. Inte heller mellan islam och kristendom eller hinduism och judendom. Skiljelinjen går mellan den som respekterar det sekulära samhällets princip och den som inte gör det.

Vi formulerar det så här i vårt sekulära manifest på DN Debatt: ”Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.” Detta är det samhälle Humanisterna vill ha. Varför är detta så provocerande för Rosenberg?

Slutligen, Göran Rosenberg (liksom Sandra Ljung på Newsmill) tycks ganska okunnig (eller låtsas okunnig) om elementär kunskapsteori. Han använder begreppet ”tro” i flera olika betydelser samtidigt. Begreppet ”tro” kan betyda (minst) två olika saker:

1) Tro som kognitivt försanthållande. I denna betydelse av ordet ”tro” är alla försanthållanden om verkligheten trossatser. Tron att den abrahamitiske guden existerar/inte existerar, tron att Zeus, Tor, Oden, Shiva eller Snömannen existerar/inte existerar, tron att solen ska gå upp imorgon eller att inget kan färdas snabbare än ljuset, tron att evolutionsteorin korrekt beskriver arternas uppkomst eller att Big Bang har gått till ungefär så som forskarna beskriver det, är alla kognitiva försanthållanden om verkligheten. Vad som skiljer dem åt är graden av evidens. Kognitiva försanthållanden kan vara mer eller mindre välgrundade. Detta är det enda som skiljer dem åt i strikt kunskapsteoretisk mening. I denna mening är ateismen, liksom allt annat, en tro. Det blir närmast en slags rödvinsfilosofi: ”Du kan inte bevisa att du inte började existera för tre minuter sen, med alla dina minnen inprogrammerade från början! Det är bara en tro att så inte är fallet. Du kan inte bevisa att någonting alls existerar utanför ditt medvetande”. Och så vidare. Men Rosenberg avser knappast att leverera sådana filosofiska banaliteter. Han menar något annat med ”tro”. Så låt oss då se på den andra betydelsen av ordet.

2) Tro som religiöst förhållningssätt till världen. I denna mening kan ateismen aldrig vara en tro. Ateismen är enbart ett kognitivt försanthållande om guds existens. Gudsbegreppet måste dessutom först definieras, innan ateismen kan formuleras. Rosenberg är sannolikt själv ateist i förhållande till Tor och Zeus. Ur ateismen följer absolut inget annat. Man kan vara ateist och samtidigt kommunist, liberal, konservativ, biståndsarbetare, altruist, egoist eller precis vad som helst. Man kan tro på reinkarnation, astrologi och leviterande munkar och fortfarande vara ateist (dock inte omfatta den humanistiska livsåskådningen som stipulerar att man bör tro på endast det som det finns goda skäl att hålla för sant). Att ateism överhuvudtaget existerar som begrepp beror bara på religionens historiska grepp om människorna och vår kultur. Ateism är per definition det ursprungligt naturliga tillståndet. Varför skulle man förutsätta existensen av ett väsen som inte tillför något förklaringsvärde?

Jag föreslår att Rosenberg gör följande enkla tankeexperiment, så kanske relationen mellan ateism och gudstro klarnar:

Tänk dig en person, helt ofärgad av och ovetande om den kristna teologin och Bibelns berättelser. Denna person aldrig har hört talas om religion, skapelsemyter eller gudar. Hon promenerar i en park och njuter av naturens mångfald och den rikedom som evolutionen har frambringat. Så möter hon en kristen person som berättar att någonstans i vår tillvaro (eller utanför vår tillvaro) finns ett slags personligt väsen med ett okroppsligt medvetande, som vill något med människors liv och förmår ingripa i enskildas livssituation. Detta personliga medvetande sände dessutom sin enfödde son till jorden för våra synders skull, för ca 2000 år sedan.

Denna person lyssnar noga på vad den kristne har att berätta, och säger sedan: ”Nej, det där tror jag inte på, det förefaller inte troligt. Snarare osannolikt.” Menar Rosenberg verkligen att båda dessa personer i parken ger uttryck för olika slags religiös tro? Det torde vara uppenbart för alla att ateism inte är en tro i den mening som de försöker hävda. Att påstå detta är samma sorts logiska felslut som att påstå ”att inte spela fotboll är också en sport.” eller ”att inte samla frimärken är också en hobby”. Rosenbergs argumentation blir tyvärr alltför grumlig i denna fråga.

Jag har vanligtvis höga tankar om Rosenbergs skarpa analyser. Men denna gång presterar han under sin egen standard.

Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.

Varför är det viktigt med ett sekulärt samhälle? Därför att det är den enda samhällsform som visar samma självklara respekt för alla människor, oavsett deras kulturella eller religiösa bakgrund. I det sekulära samhället råder religionsfrihet, rätten att tro på vilken gud man vill – men också rätten att inte tro på någon gud alls.

Det sekulära samhället uppmuntrar till kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn.

Det sekulära samhället bejakar mångfald - men olika kulturella uttryck och levnadssätt är eftersträvansvärda bara om de är fritt valda av alla inblandade. Om kollektivets identitet värderas högre än individens rättigheter, blir hyllandet av mångfalden i praktiken inget annat än ett försvar för olikheter mellan grupper med ett samtidigt krav på likriktning och tvång för individer. Det vi kallar tolerans förvandlas då lätt till hänsynslöshet. FN:s Human Development Index talar sitt tydliga språk: den sekulära ordningen är betydligt mer human än samhällen styrda av religiösa dogmer.

Är religion och religiösa motsättningar ett stort problem i Sverige? Mot bakgrund av vad som händer ute i världen, vore det oerhört förmätet att hävda det. De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej - har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.

För alltför många människor på jorden innebär religionen däremot ett tvång att underordna sig andras uppfattningar om Guds vilja. Kvinnor stenas till döds enligt Sharialagar. Flickskolor raseras av talibaner i Guds namn. 70.000 kvinnor dör i sviterna av illegala aborter varje år. De som överlever fördöms av prästerskapet eller kastas i fängelse i många katolska länder. I flera länder fängslas och trakasseras homosexuella; på vissa håll riskerar de till och med att avrättas. Vi läser dagligen om misshandlade HBT-aktivister och Prideparader som förbjuds av religiösa skäl.

Humaniströrelsens viktigaste kamp utspelar sig därför på den globala scenen. Men också i Sverige kränks mänskliga rättigheter med hänvisning till religion eller tradition, kränkningar som inte får bagatelliseras. En rapport visar att var tionde flicka i årskurs nio utsätts för hedersförtryck i Stockholm. De hotas av våld, får inte välja kamrater, kan tvingas till äktenskap eller förbjuds delta i viss undervisning, till exempel om sex och samlevnad. Skälen är religiösa och/eller kulturella. Idag accepterar samhället sådan könsapartheid inom skolväsendet, även om det nu förbereds lagförslag för att komma tillrätta med problemet.

Vissa religioner kräver omskärelse av barn. Kvinnlig könsstympning är förbjudet, men att diskutera manlig omskärelse är tabubelagt. Detta trots att det är ett smärtsamt ingrepp och en kränkning av ett barns kroppsliga integritet. Inget barn skulle behöva utstå att dess föräldrar märker dem för livet som en religiös symbolhandling.

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på pappret inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organdonation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.

Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund. Detta trots att över 80% av Sveriges befolkning inte är religiös.

Den internationella humaniströrelsen kan beskrivas som ett Amnesty med sekulära förtecken, där människans frihet från religiös indoktrinering och religiöst förtryck står i centrum. Också den svenska grenen, förbundet Humanisterna, växer kraftigt sedan några år tillbaka. Allt fler människor inser att det sekulära samhället ständigt behöver försvaras och upplysningstanken spridas. Etiska och existentiella frågor är alltför viktiga för att bara lämnas åt religiösa representanter eller maktinstanser, som så länge har ägt tolkningsföreträdet.

Men motkrafterna är starka. Nyligen antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer kritik av religioner. Slår det synsättet igenom kan i förlängningen all diskussion om religiöst motiverat förtryck av kvinnor och homosexuella, hedersvåld, religiös omskärelse och andra religiösa påbud utmålas som ”hädelse”.

Ute i världen växer religionernas inflytande. Katolska kyrkan vinner allt fler anhängare i Afrika. I Sydamerika gör evangeliska frikyrkor nya inbrytningar. Globalt sett växer islam snabbast av alla religioner.

Mot dessa religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka, står humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.

Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.

Lena Andersson, författare och skribent
Hans Bergström, f d chefredaktör DN
Eva Dahlgren, kompositör och textförfattare
Christer Fuglesang, astronaut
Sven Hagströmer, finansman och entreprenör
PC Jersild, författare och läkare
Morgan Johansson, f d socialtjänstminister, riksdagsledamot
Sara Larsson, redaktör tidskriften Humanisten
Nina Lekander, journalist
Stellan Skarsgård, skådespelare
Christer Sturmark, ordförande Humanisterna
Björn Ulvaeus, textförfattare

Vi Humanister är utan tvekan mer ödmjuka än så, med vår försiktiga formulering ”Gud finns nog inte”. Vi kan ju inte veta säkert att något INTE existerar, det är kunskapsteoretiskt omöjligt att bevisa icke-existens.

Igår mötte jag ett gäng muslimer från Ibn Rushd studieförbund. De är utan tvekan betydligt mer intellektuellt nyfikna och nyanserade än många av de kristna som tydligen inte tål Humanisternas kampanj just nu. Det kanske inte är så konstigt att muslimer i historiskt perspektiv har bidragit så oerhört mycket mer till vetenskapens och filosofins utveckling än kristendomen.

Ibn-Rushd föddes i Córdoba i Spanien år 1126, och är en av den muslimska världens stora tänkare. Jag tror att vi kommer få se en renässans för Ijtihad, den muslimska kulturens begrepp för kritiskt tänkande och filosofisk reflektion. DE unga muslimer jag mötte igår gjorde mig optimistisk på den punkten.

Men så var det de svenska kristna som känner sig kränkta av vår kampanj. Kanske vore det dags för dem att ge upp sina absoluta sanningsanspråk, och välkomna den sekulärhumanistiska livsåskådningen in i värmen. Som den kloka prästen Sara Blom sa till mig idag i radiodebatten på P4 Extra: Det är klart att Humanisternas ska ha del av samma stöd från staten som pingströrelsen, buddhisterna etc.

Kulturminister Liljeroth ansvarar för detta stöd och hon vet att det inte finns några som helst sakliga skäl att diskriminera en sekulär livsåskådning i förhållande till de andra. Likvärdighetsprincipen ska alltid gälla. Hon vet att hon skulle förlora debatten om hon skulle ta den med mig. Därför vågar hon inte ställa upp.