Christer Sturmark

Nu är det snart dags för mitt andra program, med P C Jersild som gäst. Han intervjuas också i min bok "Personligt", med totalt tjugofyra intervjuer med fritänkare. (Boken kan förbeställas redan nu från Adlibris direktlänk, och utkommer den 15 december.)

P C Jersild är inte bara en fascinerande författare, utan också en person som har tänkt mycket över de existentiella frågorna, speciellt med fokus på medicinsk etik. Vad får man göra i vetenskapens namn? Var går gränsen? Och hur spelar religionen in i vår syn på medicinsk forskning och människans villkor i början och slutet av livet? Detta och mycket annat talar vi om i onsdagens program.

Varning: Ogudaktiga tankar presenteras i programmet. Är du religiös och känslig, titta då hellre på "Guds hus" på söndag.

/Christer Sturmark

Den kristna tidningen Dagen reagerar på mitt program Sturmark möter på TV8 på ett mycket obehagligt och smaklöst sätt. Redaktören för Dagen.se, Emanuel Karlsten, skriver att jag ”drivs av ett sådant religionshat att det nästan blir religiöst”. Jag blir illa berörd och ganska oroad.

Att jag vill möta människor som har en annan syn på livet och verkligheten än han har, kallar han alltså för ”religionshat”. Det är en skrämmande och obehaglig intolerans. Som opinionsbildare och politiskt aktiv verkar jag för det sekulära samhället och människors rätt att stå fri från religiösa dogmer. Detta kallar alltså Karlsten för ”religionshat”.

Jag undrar om han skriver att Reinfeldt drivs av ”sossehat” eller att Sahlin drivs av ”moderathat”? Knappast. Ett sådant språkbruk bör inte förekomma i politiska sammanhang. Jag skulle aldrig drömma om att kalla religiösa människor för ”ateisthatare” . Karlsten på den kristna tidningen Dagen för in en mycket obehaglig ton i det politiska och mänskliga samtalet om människa, religion och politik.

Jag hoppas innerligt att han inte representerar kristenheten i Sverige. Han representerar sannerligen inte mina religiösa vänner.

 

Det är uppenbart att religion har blivit en ny mediahype. Allt från Halal-TV och new age-TV á la “Ambres - en död talar” i Public Service, till Jesussåpan “Guds hus” i TV8. Se gärna denna artikel i Svenska Dagbladet om detta. Det behövs lite gudlös TV för att balansera detta en aning.

Så här lagom inför den kristna julen och firandet av Jesu födelse känns det uppfriskande att presentera personliga samtal med ett antal färgstarka personer som alla har ett genomtänkt och välgrundat förhållningssätt till livet och verkligheten.

De är mycket olika, men har en sak gemensamt: De har alla en icke-religiös livssyn. Gud är för dem antingen en mänsklig konstruktion, en hypotes de prövat och avfärdat på goda grunder, något som det hittills saknas anledning att tro på, eller helt enkelt en icke-fråga – ett onödigt och meningslöst begrepp. Alla de mysterier som upptar deras nyfikenhet närmar de sig utan mytiskt eller magiskt tänkande.

Somliga av dem kallar sig ateister, andra agnostiker. Men de är alla intresserade av människan, samhället och tillvarons mest fundamentala frågor. De möter världen med nyfikenhet och eftertanke, de tar själva ansvar för sin etik och de försöker förstå det gåtfulla på naturliga grunder.

I första programmet möter vi Eva Dahlgren, därefter PC Jersild, Björn Ulvaeus, Nyamko Sabuni, Christer Fuglesang, Kaj Fölster, Pernilla Ouis och Göran Lambertz.

Häng med på en gudlös intervjuserie, med nya och spännande perspektiv på en myndig människa med eget ansvar för sin moral och meningen med livet. En människa som inte behöver uppfinna några övernaturliga makter eller väsen. En naturlig och befriad människa i en naturlig värld.

Välkomna till gudlös TV på TV 8!

 

Det är uppenbart att religion har blivit en ny mediahype. Allt från Halal-TV och new age-TV á la "Ambres - en död talar" i Public Service, till Jesussåpan "Guds hus" i TV8. Se gärna denna artikel i Svenska Dagbladet om detta. Det behövs lite gudlös TV för att balansera detta en aning.

Så här lagom inför den kristna julen och firandet av Jesu födelse känns det uppfriskande att presentera personliga samtal med ett antal färgstarka personer som alla har ett genomtänkt och välgrundat förhållningssätt till livet och verkligheten.

De är mycket olika, men har en sak gemensamt: De har alla en icke-religiös livssyn. Gud är för dem antingen en mänsklig konstruktion, en hypotes de prövat och avfärdat på goda grunder, något som det hittills saknas anledning att tro på, eller helt enkelt en icke-fråga – ett onödigt och meningslöst begrepp. Alla de mysterier som upptar deras nyfikenhet närmar de sig utan mytiskt eller magiskt tänkande.

Somliga av dem kallar sig ateister, andra agnostiker. Men de är alla intresserade av människan, samhället och tillvarons mest fundamentala frågor. De möter världen med nyfikenhet och eftertanke, de tar själva ansvar för sin etik och de försöker förstå det gåtfulla på naturliga grunder.

I första programmet möter vi Eva Dahlgren, därefter PC Jersild, Björn Ulvaeus, Nyamko Sabuni, Christer Fuglesang, Kaj Fölster, Pernilla Ouis och Göran Lambertz.

Häng med på en gudlös intervjuserie, med nya och spännande perspektiv på en myndig människa med eget ansvar för sin moral och meningen med livet. En människa som inte behöver uppfinna några övernaturliga makter eller väsen. En naturlig och befriad människa i en naturlig värld.

Välkomna till gudlös TV på TV 8!

Mats Odell bjöd på förstklassig underhållning i Ekots lördagsintervju den 15 november. Hans resonemang om civiläktenskapet var så förvirrat och inkonsekvent att han knappast själv kan ha förstått vad han menat.

I ena stunden talar han om ”civiläktenskap”, i nästa stund säger han att ateister minsann får bege sig till kyrkan om de ska ingå äktenskap, annars ingår de bara registrerat partnerskap. Mats Odell har nog inte riktigt insett att religionsfriheten också innebär frihet från religion.

Rent osant och vilseledande blir det när Odell hävdar att Humanisterna anslutit sig till kristdemokraternas förslag. Samma sak har också hävdats av andra ledande kristdemokrater, men det blir inte mer sant hur många gånger det än upprepas.

Förbundet Humanisterna föreslog redan i januari i sitt remissvar på äktenskapsutredningen, att civila äktenskap ska vara den enda giltiga juridiska formen i Sverige (se http://www.humanisterna.se/index.php?option=com_content&view=article&id=330:remissvar-i-enskapsutredningen&catid=35:pressmeddelanden&Itemid=77). Sådan är ordningen i en lång rad andra europeiska länder. Vårt system med kyrkor som juridiska vigselförrättare är en kvarleva från statskyrkotiden. Allt fler organisationer och samfund har hakat på vårt förslag, men somliga har försökt passa på att kidnappa begreppet ”äktenskap” i den processen.

Beklagar, det gick vi inte på. Något monopol på äktenskapsbegreppet blir det inte tal om för kyrkorna.

Det var också rörande att höra Mats Odells engagemang i mitt eget framtida bröllop. ”Sturmark kan göra si” och ”Sturmark kan gör så”, hette det, gärna tillsammans med Morgan Johansson.

Jag tycker mycket bra om Morgan Johansson, men vi planerar inte att gifta oss. I alla fall inte med varandra. Mats Odell tycks redan ha planerat hur jag ska förfara som icke-religiös ateist när det är dags för bröllop. Han tycker bland annat att ateister ska göra det i kyrkan.

Mats, så här ligger det till: När jag och min livskamrat Gunilla gifter oss kommer det inte att ske i kyrkan. Jag tror inte det förvånar särskilt många. Vi kommer använda oss av en civil officiant i en liten ceremoni utan religiösa övertoner eller löften inför några gudomliga väsen. När vi gifter oss, blir vigda, ingår äktenskap (välj den synonym du trivs med, eller varför inte alla tre?) så sker det utanför kyrkans domäner.

Enligt Mats Odell har vi inte ingått äktenskap då. Något som också skulle gälla de över hälften av alla svenskar som idag väljer att ingå civiläktenskap utan att blanda in den svenska kyrkan eller några andra religiösa samfund.

Jag vet inte vad vi egentligen gör då i Mats Odells ögon. Kanske lever vi fortfarande i synd?

Men Odell har en lösning för oss och alla icketroende svenskar: Vi ska ändå pallra oss iväg till kyrkan för att ingå äktenskap ”på riktigt”, inför Gud och den heliga anden. Ateister ska alltså böja sig inför den allsmäktige guden som de inte tror på .

Vips, där försvann religionsfriheten i det sekulära Sverige.

Endast 28 procent av alla svenskar skulle gå med i kyrkan om de fick möjlighet att ta ställning till medlemskapet i vuxen ålder, istället för att rekryteras som spädbarn.

För Humanisterna är det självklart att trossamfunden har rätt att värna sin teologi och sina dogmer, så länge de inte kränker andra människor. De samfund som så önskar får väl även fortsättningsvis få neka att hålla vigselceremonier för homosexuella, för personer från ett annat samfund såväl som för personer som avviker från vad just detta samfund kan acceptera: frånskilda, infertila, funktionshindrade, oomskurna, kvinnor som inte är oskulder m fl.

Vi humanister tycker inte om det, men religionerna är ju exkluderande till sin natur, så det får vi acceptera. Men just därför är det absolut oacceptabelt av staten att lägga myndighetsutövning, i detta fall vigselförrättning, i deras händer.

Uppskattar man inte samfundens exkluderande människosyn finns ett enkelt sätt att demonstrera det: Lämna samfundet eller kyrkan.

Christer Sturmark

Den kanadensiska troende muslimen Irshad Manjis bok om islam har just utkommit på svenska. Den engelskspråkiga titeln är ”The trouble with Islam today”, en titel som författarinnan inte längre accepterar.
Hennes instruktioner till det svenska förlaget var glasklara: Det är inte islam eller Koranen som är problemet. Istället måste troende muslimer själva reformera sin tolkning av den heliga skriften och islams traditioner. De andra, väst och de icke-troende eller kristna kan inte göra detta arbete åt muslimerna. Detta är muslimernas eget problem. Muslimerna äger problemet själva.

Manjis nya engelska titel är ”The muslim problem”. Alltså ”Det muslimska problemet” på svenska.
Lisa Bjurvald recenserar boken i Dagens Nyheter, en positiv recension, men hon reagerar instinktivt på titeln ”Det muslimska problemet” och kallar den svenska titeln ”nazistiskt klingande”.

Det är mycket starka ord.

Hur kommer det sig att denna titel utlöser en sådan ryggmärgsreflex? Lek med tanken att vi ser en bok i bokhandeln med titeln ”Det kristna problemet”. Gissningsvis handlar boken om någon av kristendomens teologiska svårigheter, kanske treenigheten eller teodicéproblemet.

Eller kanske handlar boken om kristendomens förändring mot en alltmer evangelikal och kvinnoförtryckande attityd i de länder där kristendomen växer starkast.

Lek med tanken att boken ”Det humanistiska problemet” utkommer i vår. Sannolikt en bok om de frågor som den humanistiska livsåskådningen har svårigheter att svara på.

Låt oss anta att vi ser en bok i bokaffären med titeln ”Det socialdemokratiska problemet”. Vad kan den handla om tro? Antagligen vill författaren hävda att socialdemokratin behöver förnyas/förändras eller hantera vissa frågor bättre.

Få skulle tro att den handlade om att socialdemokraternas existens i Sverige är ett problem. Men Bjurwald tolkar ”Det muslimska problemet” just så. Som om boken hette ”Problemet med muslimerna”. Det gör den inte. Ändå är jag övertygad om att Bjurwalds intentioner är goda.

Vad kan detta bero på? I grund och botten handlar det om vår paralyserande skräck för att kallas islamofober. Ett slags islamofobi-fobi, om man får tillåta sig att leka med orden.

På ett djupare plan är problemet större. Det är uttryck för ett slags dold rasism. Tankemönstret bygger på missuppfattningen att religion är en egenskap – som hudfärg eller kön – snarare än ett självständigt ställningstagande, något som kan diskuteras, ifrågasättas och potentiellt förändras.

Det bygger också på missuppfattningen att muslimer är en folkgrupp. Så är inte heller fallet. Muslimer kan vara indier, indoneser, afrikaner, araber eller konverterade ursvenskar. De behöver inte ha något mera gemensamt än att de betecknar sitt religiösa ställningstagande och sina trossatser som ”muslimska”.

En muslim kan vara vit, svart, lesbisk (som den muslimska författaren Irshad Manji själv), feminist, konservativ, radikal, sekulär, from, rättrogen, socialistisk, liberal, jazzälskare, schackspelare, badmintonproffs eller doktor i teoretisk fysik.

Ingen av dessa identiteter är primärt definierande för en enskild människa.

Vi måste sluta betrakta muslimer som en homogen massa och en singulär folkgrupp. Att en muslimsk författarinna inte kan kalla sin bok för ”det muslimska problemet” utan att riskera jämförelser med nazism är en ytterst oroväckande rasistisk tendens i det svenska kulturklimatet.

Behandla också muslimer som människor!

Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna

Under rubriken ”Spår av skaparen” skriver Ivar Gustafsson och Per Ewert från högerkristna Claphaminstitutet m.fl. i Borås tidning (18 okt 2008) om Gud och den så kallade Higgspartikeln – en ännu icke observerad partikel vars existens förutsägs av modern partikelfysik. Artikelns huvudsakliga budskap är att hypotesen om Guds existens är lika rimlig och kunskapsteoretiskt berättigad som fysikernas hypotes om Higgspartikelns existens. Kan man på indirekta grunder förutsäga det ena, borde man även kunna förutsäga det andra, resonerar artikelförfattarna.

Men att jämföra hypotesen om Gud med den om Higgspartikeln tyder på bristande förståelse av själva grundvalarna för vetenskapligt kunskapssökande och grundläggande kunskapsteori.

Låt oss till att börja med konstatera att Higgspartikeln inte är någonting som fysikerna hittat på bara för att den, som artikelförfattarna skriver, “skulle förklara så många andra inslag i elementarpartiklarnas spännande värld”. I stället är partikeln nödvändig för att den teori som vi har idag – den så kallade standardmodellen – ska gå ihop och vara motsägelsefri. Om det funnes en enklare teori att tillgå, som förklarade allt vi idag vet om elementarpartiklarna och som inte innehöll någon Higgspartikel, så skulle denna teori förstås vara att föredra. Poängen är att ingen fysiker idag har kunnat komma på ett sådant alternativ. Om Higgspartikeln inte existerar, så skulle det innebära enorma komplikationer för att få ihop en fungerande teori.

Partikeln införs alltså för att vi inte ska tvingas tillgripa mer komplicerade förklaringsmodeller. Detta utgör i själva verket alltid grunden när man inom vetenskapen förutsäger partiklar eller fenomen, som ännu inte observerats.

Därmed håller inte analogin mellan gudshypotesen och förutsägelsen om Higgspartikeln. För även om artikelförfattarna menar att Guds existens skulle förklara en mängd företeelser – som varför universum och vi människor finns till – så finns det ingenting i våra förklaringsmodeller som kräver att Gud måste existera för att de ska gå ihop.

Hypotesen om Guds existens – till skillnad från hypotesen om Higgspartikeln – löser inte något befintligt problem i vår teori för tillvaron.

Analogin lider även av ett värre problem: Higgspartikelns eventuella existens låter oss behålla en enklare förklaringsmodell för tillvaron än vad som annars vore fallet, medan Guds eventuella existens i kunskapsteoretisk mening enbart utgör en komplikation. För på vilket sätt förenklar det vår bild av verkligheten om vi lägger till en gud? Då måste ju denna i sin tur förklaras!

Det finns alltså bara två godtagbara skäl att i en teori införa ett objekt som man inte har något direkt observationellt stöd för (såsom en aldrig skådad partikel eller gud): objektet måste behövas antingen för att teorin ska vara motsägelsefri eller för att den avsevärt ska förenklas. Idag finns det inga observationella belägg som tyder på behovet av en gud i våra förklaringsmodeller. Att införa en gud löser inga teoretiska motsägelser och innebär heller ingen förenkling av några teorier.

Kort sagt, Gud saknar helt förklaringsvärde i den vetenskapliga bemärkelsen. Att jämföra med Higgspartikeln är därför gravt missledande.

Dessa grundläggande insikter om kunskap och teoribildning verkar dock ha gått artikelförfattarna förbi. Detta är både förvånande och beklämmande med tanke på de positioner som flera av dem innehar vid svenska lärosäten. Författarna verkar mena att man vinner något i förklaringsvärde genom att bara klistra etiketten Gud på några av vetenskapens ännu olösta problem, som hur livet och människan har uppstått, eller vår benägenhet att tro på absoluta moraliska värden. Men att sätta etiketter på problem förklarar ingenting.

Gåtan blir inte mindre för att man kallar den Gud.

Inte heller är det en beteckning på en uppsättning olösta problem som troende människor har i åtanke när de åkallar sin gud. De förväntar sig av guden någon sorts förmåga att ingripa i världen, till exempel att han eller hon ska höra bön (och handla därefter), kunna utföra mirakel eller ha makt att straffa de orättfärdiga. Men så länge det saknas belägg för sådana gudomliga ingripanden har begreppet Gud ingen funktion att fylla i vår vetenskapliga världsbild.

Vi vill dock inte förneka det psykologiska förklaringsvärdet av en gud. Det verkar vara ett psykologiskt faktum att flera av oss skulle känna sig betydligt tryggare i världen, och mer tillfreds med vår mänskliga belägenhet, om vi kunde vara förvissade om Guds existens. Detta utgör dock tyvärr inget belägg för att han verkligen existerar. Allt man önskar är inte sant.

Sören Holst Doktor i teoretisk fysik

Christer Sturmark Ordförande i förbundet Humanisterna

USA står inför ett dramatiskt presidentval som kan bli historiskt: landet kan få sin förste svarte ledare. Med valet i november avslutas också ett av historiens mest impopulära amerikanska presidentskap, präglat både av vetenskapsförakt och av en korsfararanda som gett oss européer en besk smak i munnen. Vilken roll kommer religionen att spela i Vita huset efter Bush?

Om Barack Obama vinner valet får Amerika sin minst religiösa president på mycket länge, trots att han gör allt för att framstå som troende i valkampanjen. Ett annat agerande skulle göra honom chanslös. Sådana är villkoren i dagens USA.

Även konkurrenten John McCain är sannolikt avsevärt mindre religiös än Bush. So far so good. Han har valt Alaska-guvernören Sarah Palin till vicepresident.

Visst vore det fantastiskt med en ung kvinna som framtida ledare för USA? Men kanske inte just Sarah Palin. Hon tillhör en sekteristisk församling fullt i klass med Livets Ord. Som kreationist föraktar hon den vetenskapliga metoden så starkt att hon vägrar acceptera världens samlade kunskap inom evolutionsbiologi. Hon förespråkar ett totalt abortförbud. Att hon är negativ till samkönade äktenskap förvånar ingen, men hon motsätter sig också likvärdiga sociala försäkringsförmåner för samkönade partners, jämfört med vad som gäller olikkönade.

Men en vicepresident märks väl inte så mycket?

Well, så är det i den bästa av världar. Enligt standardstatistik från Social Security Administration är risken större än 10 procent att McCain avlider av åldersskäl under sin första presidentperiod. Överlever han och blir omvald, är risken att Palin blir president nära 30 procent. USA får då en bokstavstrogen kristen ledare som dessutom saknar all erfarenhet av internationell politik. Föreställ er henne föra samtal med Irans president eller förhandla med ett kärnvapenland som Pakistan.

Man vill helst inte tänka tanken.

Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair har konverterat till katolicismen. Därmed får vi förklaringen till att Blairadministrationen var så naivt okritisk till vågen av faith schools i Storbritannien. Många tror att nuvarande utrikesministern David Milliband blir landets näste premiärminister. Milliband har gjort ett ovanligt ställningstagande, då han tydligt deklarerat att han saknar religiös tro.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt lämnade Svenska kyrkan redan som ung, och blir det regeringsskifte i nästa val kommer åtminstone det postteologiska arvet att förvaltas av Mona Sahlin. Någon Gud finns av allt att döma inte i hennes verklighet.

Detta är bra och viktigt. Rent generellt bör världens demokratier undvika religiösa ledare. Skälen är egentligen ganska självklara:

En ledare som inte tror på övernaturliga krafter tror inte heller att han eller hon står i kontakt med en annan dimension som kan ge instruktioner till politiska beslut, i värsta fall krig.

En ledare som inte tror på övernaturliga krafter förhåller sig mer skeptisk till krav på särskilda förmåner från religiösa eller andra ideella grupper, till exempel när det gäller statsbidrag, tillträde till det offentliga rummet, rätt att bryta mot lagen av samvetsskäl och rätt att slippa kritik eller satir.

En ledare som inte tror på övernaturliga krafter är skeptisk till att minderåriga forceras till en förvriden och ovetenskaplig verklighets­uppfattning i sektstyrda skolor.

En ledare som inte tror på övernaturliga krafter har bokstavligen en mer jordnära syn på medborgarnas behov och intressen här och nu, i det jordeliv de har, utan några illusioner om kompensation efter döden.

Sverige är ett mycket privilegierat land på denna punkt. Men låt oss inte glömma att vi är en del av Europa, och en del av en global värld där Amerikas ledarskap påverkar oss mycket.

Universitetsstyrelsen vid Lunds Universitet har rekommenderat regeringen att utse Per Eriksson till ny rektor för universitetet, ett beslut som väckt debatt bland vissa lärare. Anledningen är att Eriksson är aktiv inom frikyrkan. Han har tidigare varit med i pingströrelsen och tillhör idag en församling i Malmö inom Evangeliska Frikyrkan. I dagsläget är Eriksson generaldirektör för Vinnova, Verket för Innovationssystem. Han var dessförinnan rektor för Blekinge Tekniska Högskola. Så vitt vi vet har ingen tidigare ifrågasatt Erikssons roll som chef för en myndighet som i stor utsträckning sysslar med forskning.

Men nu har Erikssons frikyrkotillhörighet alltså fått lärare vid Lunds universitet och fristående debattörer att reagera. Det verkar som om man med automatik kopplar samman kristen tro och frikyrklighet med vetenskapsförakt och intolerans, bland annat mot homosexuella.

Akademisk forskning är idag en pluralistisk verksamhet. Inom universitetens ram ryms en stor mångfald, där olika modeller och teoretiska perspektiv konkurrerar. En central utgångspunkt är dock tilltron till rationalitet, förnuft och vetenskaplig metod. En chefstjänst vid ett universitet, inte minst en rektorstjänst, förutsätter att man fullständigt bejakar detta förhållningssätt. Det skulle till exempel vara oacceptabelt att en rektor ifrågasatte modern naturvetenskaplig forskning för att den hamnar i konflikt med en snäv och bokstavlig tolkning av Bibelns skapelseberättelse.

Det finns många religionsutövare som inte ställer upp på vetenskapens grundprinciper, men man kan inte förutsätta att det gäller en enskild troende som Per Eriksson. Vissa former av religiös tro är förenliga med vetenskaplig grundsyn, andra är det inte. Vi vet dessutom att det finns gott om troende forskare, som förmår särskilja sin religiösa tro och sin akademiska verksamhet. Därför är de senaste dagarnas debatt om Per Eriksson olycklig.

I ett sekulariserat och liberalt samhälle av svensk modell är det nödvändigt med tydliga principer för hur vi bör leva sida vid sida, med olika livsåskådningar och etiska värderingar. Vi behöver kunna definiera vad som är gemensamma spelregler, men också vilka ställningstaganden som är och bör förbli privata.

Trots att vi som artikelförfattare har olika livsåskådningar, har vi en gemensam grundsyn i denna fråga. Ingen ska behöva ifrågasättas som representant för vetenskapen enbart därför att man är medlem i en viss kyrka. Ingen ska dömas ohörd. Att en människas livsåskådning automatiskt diskvalificerar henne för en akademisk tjänst borde vara otänkbart i ett liberalt och upplyst Sverige.

Stefan Swärd                                                 Christer Sturmark

Ordförande Evangeliska Frikyrkan                  Ordförande Humanisterna

En av SVT:s viktigaste uppgifter är folkbildning. En sådan uppgift förutsätter ambitionen att skildra verkligheten så sanningsenligt som möjligt. Det tycks också vara public service-utredningens uppfattning, som offentliggjordes 30 juni. ”Det är viktigt med ett oberoende public service där innehållet är relevant, sakligt och opartiskt”, menar utredaren Rose-Marie Frebran.

Därför förvånar SVT:s försvar för Anders Grönros new age-dokumentär ”Ambres – en död talar”, om en 3000-årig egyptisk ande som påstås hemsöka en snickare i Värmland. SVT:s resonemang öppnar dörren för i stort sett vilka skildringar som helst under etiketten dokumentär och avslöjar en påtagligt förvirrad syn på kunskapsbildning och kritisk analys. SVT skriver bland annat:

”Både i spel- och dokumentärfilm har Anders Grönros utforskat just gränsen för vårt medvetna, gränslandet mellan livet, döden och drömmarna. Att ställa strikta krav på opartiskhet och saklighet när en film rör sig i detta gränsland vore enligt SVT:s uppfattning lika orimligt som att ställa krav på saklighet eller opartiskhet när det gäller andra program som speglar tro och livsåskådning ur ett personligt perspektiv.”

Olika livssyner bör utan tvekan speglas av SVT och så sker också, till exempel i programmet Existens, som tar upp en mångfald av religiösa trosföreställningar på ett både sakligt och kritiskt granskande sätt. Anders Grönros film är dock något mer än en ”spegling” av en personlig tro – den är ett mycket kontroversiellt ställningstagande av filmaren själv. Varför kontroversiellt? Helt enkelt för att frågan om en värmländsk snickare är hemsökt av en 3000-årig ande inte är en åsiktsfråga utan en strikt empirisk fråga. Den kan jämföras med frågan om man kan gå på vatten eller trolla fram guldringar ur tomma luften eller, för att anknyta till Grönros intressesfär, huruvida en egyptisk ande delar boplats i de värmländska skogarna med mer inhemska väsen såsom troll och älvor.

SVT:s resonemang antyder att det inte går att undersöka medvetandefrågor på ett sakligt sätt. Endast filmare med religiösa, nyandliga eller andra vildsint subjektiva utgångspunkter kan ägna sig åt sådana efterforskningar. Det är en märklig uppfattning hos ett modernt public serviceföretag. Lek med tanken att upphovsmannen till ”Ambres – en död talar” vore neurolog eller medvetandefilosof, snarare än spelfilmsregissör med en ockult repertoar. Hade SVT då ansett det ”orimligt” att ställa krav på saklighet och kritisk analys i dokumentären?

SVT skriver vidare i sitt yttrande till Granskningsnämnden:

”SVT ska, enligt sändningstillståndet, erbjuda ett mångsidigt programutbud som omfattar allt från det breda anslaget till mer särpräglade programtyper och utrymme skall ges åt en mångfald av åsikter och meningsyttringar.”

Att åberopa mångfald eller åsiktsfrihet till försvar för Grönros pseudodokumentär är en försåtlig strategi av SVT, men bara alltför lätt att genomskåda. Vår kritik har inget att göra med spännvidden i SVT:s programutbud. Vad kritiken handlar om är SVT:s journalistiska förhållningssätt till de många åsikter och meningsyttringar som ges utrymme i public service-tv. Sändningstillståndet må stipulera ”allt från det breda anslaget till mer särpräglade programtyper”, men var i detta tillstånd läser SVT att kravet på saklighet fritt kan åsidosättas i program som skildrar särskilt ”särpräglade” fenomen? Torde inte kravet gälla alla typer av program som påstår sig belysa verkligheten? Behovet av en kritisk attityd blir knappast mindre akut när man närmar sig en kontroversiell – och kommersiell – verksamhet som Sture Johanssons seanser eller annan manipulativ affärsverksamhet i nyandlighetens tecken.   

En film med titeln ”Ambres – en död talar” som kallas dokumentär innebär en motsägelse per definition. Att Granskningsnämnden trots det valt att inte fälla filmen antyder att public service-uppdraget inte längre anses folkbildande på saklig, opartisk och kritiskt granskande grund. Finns då någonting som hindrar annan propaganda att passera under dokumentärens täckmantel i SVT? Kanske vi får se hyllningar till rasbiologi, astrologiska personlighetsanalyser eller scientologiska berättelser om rymdhärskaren Xenu?

Kulturministern bör se till att ett förnyat sändningstillstånd från 2010 åtföljs av starkare krav på saklighet, så att vi slipper mer new age-propaganda i SVT.

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för Humanisten